Vid det här laget har ni kanske förstått att den här bloggen inte uppdateras dagligen? Nu har den i vilket fall fått ett ansiktslyft – eller egentligen något ansikte över huvud taget – och så förstås ett bättre namn, åtminstone så som jag ser på saken. Men det är fortfarande Simio som skriver.

Och det var faktiskt allt jag tänkte säga, i alla fall alldeles just nu.

En kväll för mig själv, tillsammans med ett bortglömt grönt te jag nyss återupptäckt. Alldeles nyss läste jag mig till att Hans Larsson, kanske mera känd som »Kloge-Hans« (på skånska) var innehavare av den stol i Svenska Akademien som Elin Wägner kom att inta efter honom. Hans Larsson är nog en kanske litet för bortglömd filosof, född någon månad efter den sista offentliga avrättningen i Stockholm och död samma år som Sovjetiskt flyg bombar samma stad.

Ser han riktigt klog ut? Mjo. Men poängen är en annan. Efter att ha läst på litet grand om honom, egentligen bara med anledning av att jag råkade köpa en bok han skrivit härom veckan, så släppte jag alla tankar på allt som hade med saken att göra, och vände åter till mina studier. Men de avbröts av en rolös tanke. Den ville inte ge sig, och jag ville inte förstå den. Vi bråkade i en minut, jag och tanken, innan jag till slut kände mig nödgad att släppa fram den och se vad den innehöll.

Jag tror den kom från Hans, som hävdade att intuition är den högsta formen av intellekt. Nu ska jag försöka ge den bråkiga intuition jag drabbades av en språkdräkt, en uppgift som i och för sig alltid är omöjlig, men som samtidigt beskriver en riktning man kan färdas i, trots att man aldrig kommer ända fram. (Så vill jag förresten se på det mesta: Ideal man inte kan nå fram till, men röra sig i riktning mot. Eller från.)

Vad jag upptäckt så här långt, efter egentligen endast knappt ett läsår av formella filosofistudier, är innebörden i något jag fick höra av en mera beläst typ: Att studera filosofi och att bli filosof är olika saker; filosofen har låtit sitt sätt att vara impregneras, medan den filosofikunnige bara lärt sig hur filosofi går till.

I mitt eget modiga språkspel blir samma påstående istället så här: Att lära sig filosofera är inte att tillägna sig någon kunskap. Det är inte heller att lära sig tänka längre eller bättre. Istället är det att vinna skärpa. Detta i den ena riktningen tankeförmågan expanderar. I den andra riktningen som förmågan växer, där får man bättre hörsel, och framför allt hörsel inåt, mot sig själv.

Tillsammans är detta de två egenskaper jag tror filosofer främst har att skryta med. Förmågan att lyssna på alla olika sorter av tankar, idéer och intryck som rör sig innanför pannbenet, samt förmågan att tänka kring dem med precision. En tredje kvalitet är nämnvärd, men inte egentligen väsentlig, nämligen förmågan att klä vad man tänker och känner i ord.

Så långt är allt väl, även om jag inte alls har någon aning om hur jag ska uttrycka den där tanken som trängde sig på mig. Jag återvänder istället till Hans Larssons lilla biografi. Han verkar 1910 ha genomgått något slags förändring, står det.

Omkring 1910 började Hans Larsson stridigt deltaga i den aktuella politiska debatten i dagspressen och i småskrifter, detta till mångas förvåning då hans hållning varit allmänt meditativ och romantiskt jordnära.

En märklig parallell slår mig med ens. Min förebild som filosof, Arne Næss, gick vid mitten av förra seklet i förtidspension och aktiverade sig i miljörörelsen. Som förklaring gav han någonting liknande att »vad är egentligen en filosofi värd om man inte praktiserar den?« Därutöver finns fler gemensamma nämnare: Elin Wägner ersatte Larsson i Svenska Akademien efter hans död. Larsson influerades av Spinoza, vilket även Næss gjorde. Næss och Wägner förekommer som förebilder inte sällan i samma sammanhang, nämligen inom miljörörelsen.

Men det är förändringen jag tänker på. Från att sitta hemma och romantisera till att plötsligt och stridbart ge sig i kast med världen. Vad kan den rörelsen komma sig?

Jag tror jag vet! Det var svaret på den frågan som inte ville låta mig vara ifred här i min fåtölj, när jag egentligen skulle plugga. Och det är en djup ansträngning att inte uttrycka denna inte alls särskilt självklara idé som det mest banala man kan tänka sig. Men jag försöker!

Hans Larsson är död sedan 1944. Elin Wägner sedan 1949. Arne Næss sedan ett år. Från den punkt i tiden vi nu befinner oss, ser deras liv ut på alldeles särskilda sätt. De fick själva aldrig chansen att betrakta sina liv på det viset vi gör nu. Detsamma gäller även dem som blir kvar efter att vi är borta.

Men vi kan få små glimtar av det perspektivet. Jag såg det själv, alldeles nyss. Tiden blir som en tunnel, och så plötsligt tappar universum koncentrationen och tunneln råkar bli en cirkel; ena sekunden ser vi oändlighet framför oss och oändlighet bakom oss, och i nästa sekund ser vi framför oss – oss själva. Medan tunneln ligger där som en stor sockerkaka med oss inuti, så ser vi oss själva i andra ändan. Då gäller det att passa på och lägga märke till vad man ser.

Ur det perspektivet på en själv, långt långt bortifrån, tycks ingen norm ljuda skarpare än denna: Anamma dina värden!

Gör vad du tror på! Vet du inte vad du ska tro, ta reda på det och gör det!

Den intuitionen tvingade sig på mig när jag satt där. Så snart jag insett vad det var för intuition, så värjde jag mig. Nej! Jag vill sitta här, inte ge mig ut i världen! Men den övertalade mig. Eller rättare, min rationellt resonerande sida kom den till undsättning, genom att reda ut det här med värden och sittande. För att få lov att sitta hemma och inte eftersträva vad som är gott, så måste det för mig finnas två typer av goda värden: Dels de som jag bör skaffa, och dels de som jag inte bör skaffa. Men det verkar ju helt befängt. Alltså finns bara goda värden jag bör skaffa. Kämpa för fred, mot miljöförstöring, allt det där!

Det låter som ett tvång, och alltid annars känns det också så när den här tanken om värden kommit till mig. Men intuitionen som slog mig nu ville annorlunda. Har du inte tänkt på, menade den, att det som är gott faktiskt är det enda som är gott? Vad finns att sörja över och känna sig tvingad av när det du ska eftersträva är det goda? Blir du ledsen om du får mat när du är hungrig också, då eller?

Mitt intuitiva slaganfalls kärna var alltså denna: inte insikten eller slutsatsen, utan känslan av att det jag upplever som bra, det är också någonting efter vilket jag upplever strävan som bra. Jag insåg att konkret och maximalt påtagligt så känner jag att det är bra att eftersträva alla goda värden. Man skulle kunna säga att plötsligt föll allting på plats, och det jag upplevde att jag vill sträva efter sammanföll med det jag anser är gott. Etik och emotion konvergerade, och därmed blev de värden jag upplever oemotståndligt starka. I jämförelse med styrkan hos dem känns värdefulla saker som ett långt liv eller ett fint anseende mer eller mindre försumbara.

Men rädslan att inte lyckas då, att dö eller bli tagen för dum och jobbig? Man vill förstås gärna att livet ska vara fullt av mening, och därför försöker man fylla det med sådant som har någon mening. I den strävan finns många faror, för vad som helst kan kännas meningslöst, när som helst.

»Jag borde ha köpt mer onödigt skräp.«

Men när jag ser mig själv där, längst borta i andra ändan av tunneln, då finns faktiskt ingen sådan rädsla längre. Han som står där – Simio tibi simile, samtidigt både i tunnelns borte mynning och i den jag själv befinner mig i – vill jag att han ska vara en kuvad och anonym lyckönskare, eller vill jag se honom vara någon som eftersträvar allt som är bra? Givetvis det senare. Men inte för hans egen skull, och inte heller för någon annans, utan helt enkelt därför att om man ska fylla sitt liv med något, varför då inte med det som är bra.

Som en dvärg bland alla hus går jag runt. Bon är stora, och duvslagsfastigheterna här ikring är inget undantag. Väl hemma hör jag dunsar och bilstereobasar genom väggar och fönster, under golvet pratar Snobbens mamma om ditt och datt, och mellan varven låter det som om någon springer in i en vägg, men det är väl en dammsugare som härjar, kantänka.

Märkliga tankar och telefonsamtal i dag. Rödvinsinducerade? (Nu tutade någon nere i korsningen.) Flera olika tankar, och dessutom olika aspekter av dem, är det som är märkliga. Telefonsamtalet handlade först om att förstå sig själv i en viss situation, sedan ett försvarligt fritt spånande å min sida kring Theseus fartyg – fritt spånande för att det till slut inte hade med hjälpandet att göra längre, och försvarligt för att det nog på tankens omvägar kan lösa en knut hos henne som bad om hjälp. Och så till avslut en nyfiken fråga om manliga motiv, som jag tydligen ansågs kvalificerad att besvara, och detta med motiveringen:

– Du är ju man, om du nu definierar dig som det förstås.

En parentes i det sammanhanget, förvisso, men ändå kanske plattform för ett tankens avstamp? Jo. Det där att man är det kön man definierar sig som är ju ett slags queer tanke. Som bekant har jag omsatt samma tanke i praktiken, fast rörande art. Jag väljer alltså inte bara genus, utan även species. Detta med en rolig slogan: Jag har hoppat av mänskligheten och börjat på ny apa.

Vad är poängen? (Nu gråter ett spädbarn i trapphuset.) Kanske en undertryckt känsla av främlingsskap? Det vet jag inte riktigt. Vad jag vet är att det underlättar för det moraliska tänkandet att inte längre vara en del av mänskligheten. Jag binds helt enkelt inte längre av prestige-känslan som (faktiskt) tycks vara en del av att betrakta sig som människa. Av någon anledning måste allt homininer gör försvaras (och sådana är ni) även av dem som inte deltar.

Men det där var en parentes, som sagt. Det är dagstankarnas märklighet jag egentligen vill åt. Jag tror att de handlar om ägande, och framför allt känslan att vara sin egen. När man börjar tänka på saken så är det inte helt självklart var man börjar och slutar, även om det vardagligen fungerar som om man faktiskt började och slutade någonstans. Men var går egentligen min gräns? Vad är mitt av vad jag upplever? Om vad som händer mig får jag lov att bestämma? Jag måste hitta någon vinkel att angripa frågan ur.

Och en sådan finns: De flesta vill ju ha en partner på något sätt. Det där att ha någon att dela livet med. Men alla är förstås inte sådana. Huvudsaken för väldigt många är att de inte ska behöva vara ensamna, och till dem som känner så hör faktiskt lejon. Sedan finns det många som vill vara för sig själva större delen av tiden. Dit hör tigrar. Apor har precis som lejon en tendens att hänga i gäng (och förstås i träd), även om just homininer för det mesta hänger i soffor istället. Men hur ska man göra om man är den enda av sin art? Ska man tvunget ha sällskap, får man nog bara acceptera att alla är annorlunda. Man är alltid ensam om att vara sig själv, även om prat gärna pratas fram i termer av att »alla är sig själva«. Poängen är egentligen densamma: Ingen annan är mig, för det är bara jag som är mig. Detta gäller även varje annan person, som likaså är helt ensam om att vara sig själv.

Så frågan om var gränsen går, den är svår. Om vilken sida av vad andra gör med andra går den? Riktigt brännande blir frågan när man sätter den i partnerperspektiv: då kallas det otrohet. Men kan man alls egentligen äga relationer mellan andra, oavsett vilka det är? Det kan förstås tyckas så, med tanke på att vad dem man står i nära relation till gör oftast påverkar en själv alldeles oavsett vilka det påverkar mest. Ändå finns det inte hur jag än tänker några särskilda skäl till att tycka så, om man inte blandar in överenskommelser. Två kan komma överens om att inte prassla, både uttalat överens och så där som en tyst överenskommelse. Relationen blev ett kontrakt. Är det verkligen bra?

Jag vet inte. Men det står ganska klart för mig att sådana kontrakt inte är för andra apor än homininerna. För mig finns inga sådana överenskommelser att göra, för det är ändå mellan er de gäller, inte i förhållande till mig. Som enastående – inte nödvändigtvis i vare sig positiv eller negativ bemärkelse – återstår för mig bara möjligheten att acceptera att jag är livegen, helt i händerna på de andra som jag valt till umgänge och en slav under deras viljor om jag låter vad de gör sinsemellan påverka mig. Frågan, alltså den riktigt stora och framför allt märkliga frågan, är om jag verkligen måste låta det vara så. Finns social autonomi?

Mitt prat om att relatera till relationer är slut. Blev det då något mera än bara prat? Till avslutning passar nog femte versen av Lǎozǐs Dàodéjīng, i gammal hederlig översättning och tolkning av Erik Folke.

Det finns anledning att tala om själen. Av någon anledning beter vi oss, hela samhället på en gång, som om den inte finns. Varför skulle inte själ vara lika verklig som kropp? Intimt förknippad med själen är dessutom känslorna. Vår gemensamma oförmåga att tala om själen har lett till att också känslorna kommit i skymundan. Det är visserligen få som på allvar tror att inga känslor finns, och många människor tror faktiskt att vi har själar, men de här två insikterna har nästintill inget genomslag alls i samhället.

Men innan jag går in på vad detta innebär, så måste jag förklara vad jag menar med orden själ och känsla. Annars kan det vara svårt att förstå vad det egentligen är som jag hävdar existerar.

Själen

På ett laboratorium någonstans i Sverige byggs en robot av mestadels aluminium och gummi. Den får leder av enkla gångjärn på sina små armar, larvfötter och ett huvud som kan böjas litet åt höger eller vänster samt vridas i sidled. På huvudet monteras små kameraögon, mikrofonöron, och så en högtalare där munnen skulle ha suttit om det varit en människa. Inuti huvudet monteras en liten men mycket kraftfull dator med ett enormt minne.

När roboten fått ett laddat batteri monterat så lyser en liten lampa på bröstkorgen, till dess batteriet tar slut förstås. Till sist så laddas datorn, som vi kan kalla för hjärna, med ett datorprogram, vilket med stor finess kan styra robotens lemmar, samt analysera vad den ser genom sina kameraögon och identifiera olika objekt och ansikten den tittar på. Programmet har även förmågan att efterlikna mänskligt beteende. Programmet är till och med så kraftfullt, att hade en människa betett sig så som roboten gör, hade vi inte kunnat lägga märke till något avvikande.

I det ögonblick som programmet i hjärnan startas så kommer roboten att börja interagera med sin omgivning på ett människoliknande sätt. Den kan visserligen inte känna någon lukt och rör sig lite annorlunda, men hade en människa haft en likadan kropp hade hon betett sig precis som roboten gör. Så välprogrammerad är den.

När vi nu frågar roboten hur det känns att finnas – kanske svarar den att jo det känns väl som vanligt – så stöter vi plötsligt på ett svårt problem. Hur ska vi tolka svaret? Är det över huvud taget meningsfullt att fråga en robot hur någonting känns? Menar vi på allvar att den är medveten, att där innanför metallskalet så finns det någon som känner hur det känns att vara en robot? Är roboten en person?

De flesta, tror jag, går med på att den inte är medveten. Svaret vi får från den är helt meningslöst, inget mera än resultatet av en (förvisso snillrik) kalkyl. Robotens hjärna är ju blott ett program som körs i en dator, vilken programmerats till att räkna ut hur en människa skulle ha betett sig i samma situation. Det finns ingen där inne under skalet. Roboten är helt klart själlös, precis som alla andra maskiner.

En månad senare har den programmerats om. Nu har den förmågan att på pricken efterlikna hur en viss person beter sig. Den personen råkar vara du. I varje given situation som den ställs inför beter den sig likadant som du hade gjort i samma situation, eller åtminstone på ett sätt som gör det omöjligt att skilja era beteenden åt om man inte har den andra att jämföra med. Ett annat forskarlag har dessutom arbetat parallellt med att färdigställa en ny mekanisk kropp åt roboten, som till det yttre ser ut exakt som du.

Hjärnan flyttas nu över till sin nya kropp, och programmet uppdateras så att det kan röra på sina ny leder. Inuti är den fortfarande en maskin, men till det yttre är ni omöjliga att skilja från varandra, förutsatt att man inte får för sig att knacka er i magen – att roboten inte är äkta vara avslöjas då av ett ihåligt klonk.

Du står alltså inför en kopia av dig själv. Det är förvisso bara en maskin medan du är en människa, men för alla andra i rummet är det omöjligt att se skillnad ens när ni rör er och talar. Om du och roboten skulle byta kläder med varandra medan någon av dem var på toaletten, så skulle den nödige inte märka någon skillnad vid återvändandet. Det är bara du och roboten som verkligen vet vilken av er som är robot och vilken av er som är människa.

Så, är roboten någon nu? Finns det inuti den något medvetande som tittar ut? Nej, det verkar föga troligt. Varifrån skulle den komma? Fortfarande är allt som finns där en mängd beräkningar i små kretskort, ingenting mera. Den är och har alltid varit en död maskin. Frågar du roboten hur det känns att vara en robot, eller till äventyrs hur det känns att vara människa, så skulle svaret fortfarande inte betyda någonting, eftersom det inte finns någon i dess kropp som kan känna efter och ge ett svar. Allt som finns är en dator som räknar ut vad du hade svarat i dess ställe.

Säg nu att robotens kropp ersätts av en riktig köttslig sådan, framodlad ur en enda modercell som ett tredje forskarlag ägnat många år åt att bygga, bit för bit. Detta är alltså inte någon cell tagen från någon levande varelse, utan ett mycket avancerat nanoteknologiskt bygge, sammanfogat med en helt makalös teknik av själva råvarorna. Det som tog längst tid var att skapa den första strängen genetiskt material; genom en mycket komplicerad procedur har de nämligen lyckats med att helt och hållet kopiera dina gener. Det är en helt konstgjord cell, och du är förlagan. I allt väsentligt är denna kropp därför identisk med din egen.

Till dess tomma skalle flyttas nu robotens datorhjärna. När den väl är påslagen, tar den kopian av din kropp i besittning. Vi ställer vår fråga igen, och får samma svar. Ändå känns det inte riktigt som att svaret kommer ifrån någon. Vi vet ju också att det bara en maskin vi pratar med, en maskin som visserligen inte längre går att skilja ifrån dig med mindre än att man skär upp skallen på den ena utav er och ser efter vad som finns där, men ändå.

Så till slut odlas även en dator gjord av celler fram i laboratoriet. I den här biologiska datorn finns exakt samma instruktioner som i den första datorn, men de genomförs av celler istället.

Nu är det faktiskt så illa att ni är helt omöjliga att skilja åt, till och med för forskarna. Ni rör er på samma vis, ni säger precis samma saker och ni ser verkligen ut som varandra. Inte ens om man skurit upp huvudet på er, skulle någon skillnad framträda. Ni är totalt identiska. Den enda skillnaden är den som vi känner till sedan tidigare, alltså att den biologiska roboten bara följer sina instruktioner och räknar ut hur du hade betett dig, medan du är du på riktigt. Det finns inte någon alls där inne i roboten. Den är en tom kropp.

Ändå blir det märkligt, när vi än en gång ställer samma fråga. För när vi frågar er bägge hur det känns att vara dem ni är, så svarar ni inte bara exakt samma sak – ni tycks dessutom vara i allt väsentligt identiska. Trots att ingenting skiljer er åt längre, så är ditt svar på frågan meningsfullt, eftersom du är någon som känner hur det känns att vara du, medan robotens svar är meningslöst eftersom den bara är en maskin. Det vore moraliskt fel att skära i dig med en kniv så att du fick ont, men att behandla roboten på samma sätt är ingen fara; även om den beter sig som om den hade ont, så har den inte det. Det finns ju ingen upplevande varelse där inne, bara kalla, döda beräkningar.

Skillnaden mellan er är att du har en själ, men det har inte roboten. Detta är vad jag menar med själ.

Kanske tvivlar du. Kan ett medvetande möjligvis ha smugit sig in i kopian av dig någonstans på vägen? Vad består egentligen själen av? Dessa frågor återvänder jag till inom kort.

Känslorna

Först vill jag skilja på innebörden i (de svenska) orden känsla och emotion. En känsla är något sådant som glad, ledsen eller nyfiken. Ordet betyder alltså vad det vanligtvis gör. En känsla är någonting som känns. Även sådant som upplevelsen av synintryck och smärtförnimmelser vill jag här kalla för känslor.

En emotion är däremot hur känslan ser ut i hjärnan. När du är glad och klappar en katt äger vissa processer rum i din hjärna. Olika signalsubstanser och elektriska impulser rör sig på ett visst sätt. Din glädje liksom känselintrycken har en fysisk form i ditt huvud, och denna form kallar jag för emotion.

Känslan är hur något känns för just dig, medan emotionen är vad andra kan observera medan du känner. De kan ju inte själva delta i din upplevelse, utan bara betrakta den utifrån och kanske leva sig in i vad du känner.

Vår biologiska robot har i sin hjärna emotioner, det är vi säkra på då de går att observera. Däremot finns det troligtvis inte någon där inne som känner hur dessa emotioner känns, eftersom den inte har någon själ eller något medvetande. Det har däremot du, och därför har du både emotioner och känslor. Detta är vad jag menar med känsla.

Hamlets rakkniv

Kanske har den riktigt skarpsynta redan genomskådat min poäng. Robotens hjärna är ju en hjärna som i grund och botten är likadan som din, men som är programmerad att räkna ut hur du skulle ha betett dig i varje given situation, istället för att verkligen vara du på det sätt som du är.

Roboten är dessutom uppbyggt bit för bit av död materia i ett laboratorium, medan du kom till genom naturliga processer. Den simulerar ditt beteende genom en komplicerad beräkningsprocess, medan du inte behöver simulera. Du är ju du på riktigt. Inuti din kropp finns någon som tittar ut på sin omvärld, inuti roboten finns ingen.

Nu måste jag erkänna något! Jag har undanhållit fakta i frågan om robotens tillkomst. När det tredje forskarlaget skulle utveckla den biologiska datorn, »hjärnan« om man så vill, som skulle komma att exakt beräkna ditt beteende, kom de ganska snart fram till att uppgiften var omöjlig. Det fanns inte en chans att konstruera en så avancerad beräkning i biologiskt material inom rimlig tid. Men de fann en lösning, lika skrämmande som den är självklar: de avbildade din hjärna.

Uppgiften de hade var att bygga en biologisk dator av samma material som din hjärna, som när den väl aktiverats alltid kommer fram till samma slutsatser som din hjärna. Därför passade den perfekt som förlaga. Dessutom är det en svår fråga vad som egentligen skiljer de processer åt som era kroppar blev till genom. Vad är egentligen skillnaden mellan en kropp framodlad i ett laboratorium och en som odlats fram i en livmoder? Gjort på rätt sätt borde det inte vara någon väsentlig skillnad alls, tycks det.

Vi har stött på ett mycket besynnerligt problem. Det är ju så att även din hjärna räknar ut hur du ska bete dig. Ni är av allt att döma robotar bägge två! Fast av någon anledning har vi känslan av att du har en själ, medan roboten inte tycks ha det. Eller är ni bägge människor, den ena tillverkad i laboratorium och den andra i en livmoder? När i berättelsen smög sig i så fall en »någon« in i roboten? Varifrån fick den sin själ? Vad består egentligen en själ av?

Den gänge uppfattningen, den fysikalistiska, är att själen är materiell. I grund och botten är ditt medvetande, din själ, någonting helt materiellt. Den består av din kropp, och framför allt vad som finns och händer innanför skallbenet på dig. Eftersom du och roboten är precis likadana, och eftersom samma processer pågår inuti er, tycks det därför vara så att också den är medveten och har en själ.

När uppstod då medvetandet i den? Kanske skedde det plötsligt, kanske gradvis. Någonstans borde vi ändå kunna dra en gräns, och säga: tidigare än så fanns ingen inuti roboten, efteråt fanns någon där.

Beror graden av medvetande på komplexiteten i processerna? I så fall finns det skäl att anta att många andra saker är egna personer. Den mänskliga levern är till exempel nästan lika komplex som hjärnan. Universum är oerhört komplext. Ekosystemet, ja till och med en enkel skog, är mycket komplexa ting. I så fall är dessa ting alltså att betrakta som medvetna personer. Men det verkar konstigt. Hur skulle en fysikalisk process, eller för den delen en ansamling materia, kunna uppleva? Det är svårt att föreställa sig. Skeendena i solsystemets gasjättar är till exempel oerhört komplexa. Detsamma gäller vädret på jorden.

Nej, att materiella ting skulle ha någon själ, att det skulle finnas upplevande varelser inuti dem, det verkar vara ren och skär vidskepelse. Materia kan inte vara vid medvetande.

Tyvärr gäller det även dig och mig. Evolutionära processer ledde till att våra kroppar blivit som de blivit. Gradvis och stötvis har arterna utvecklats och anpassats till sin omgivning. Det enda »krav« som ställts i den processen är förmågan till reproduktion, och därför i andra hand också överlevnad. Överleva och reproducera kan en kropp med fungerande hjärna göra utan att vara medveten och ha en själ. Roboten reagerar precis på samma sätt som du, eftersom den exakt beräknar din reaktion på alla stimuli. Därför kan den både överleva och skaffa avkomma i lika hög utsträckning som du. Medvetandet är onödigt, funktionen är tillräcklig.

Själen, alltså själva det som upplever vad som händer med en organism, det där som gör att den är någon, den är helt onödig. Med naturvetenskapens hjälp vet vi hur det vi kallar »upplevelse« går till. Vibrationer i luften träffar trumhinnan, översätts till nervimpulser, sätter sprätt på olika neurala processer i hjärnan som leder till att organismen reagerar på ljudet. Men att någon där inne skulle lyssna är bara flum.

Paradoxen är att någon faktiskt gör just det.

Hur det är att finnas alls

För att lösa det här måste vi nästan anta att vi har en själ av något slag. De fysikaliska processerna räcker helt enkelt inte till för att förklara att vi upplever, bara hur förnimmelserna går till rent fysiskt, genom olika processer i hjärnan. Det tycks ligga något naturvidrigt i tanken att det i alla dessa kroppar som går omkring och förökar sig sitter personer och tittar ut. Evolutionär utveckling leder till exempel bara till att våra kroppar alltmer effektivt gör vad som krävs för att överleva, som robotar. Att de dessutom skulle ha några upplevelser är inte bara onödigt, utan strider helt mot vår fysikaliska uppfattning om hur verkligheten är beskaffad. Det finns ingen medvetandeatom, ingen särskild energiform som kan känna känslor eller något subatomärt spektakel som man kan bygga »upplevare« av. Alla sådana påståenden vore på sin höjd verklighetsförnekande pseudovetenskap.

Det finns bara en person som vet hur det känns att vara du, och det är du. Detta är någonting vi har gemensamt med varandra. Vi är oss själva, och vi vet på något vis hur det känns att vara oss. Vi kan titta på andra och se hur de känner sig, även om vi inte kan känna deras känslor på samma sätt som vi känner våra egna – inifrån.

Av detta går bara en enda slutsats att dra. Dagens naturvetenskapliga och fysikalistiska verklighetsuppfattning är otillräcklig när det gäller att förklara att vi finns till och upplever, att vi är vid medvetande och har själar. Vi kan förändra våra emotioner med hjälp av olika preparat, och därmed vad vi känner. Men vi kan inte påverka hur vi känner våra emotioner. Den delen av världen är inte bara otillgänglig för naturvetenskapen, utan direkt förnuftsvidrig – en religiös villfarelse, om man så vill.

Det är svårt att exakt förklara hur det känns att finnas. Det är ju just att det känns som är svaret. Vi kan inte förklara för vår robot hur det känns att känna, för utan medvetande kan den inte uppleva någon förståelse för vad vi menar. Inte ens för varandra kan vi förklara hur det känns att finnas och att känna. Det verkar helt enkelt omöjligt att uttrycka i ord. Vi bara vet.

Den relationella verkligheten

Vi har en mycket stark intuition av att vi finns. När vi råkar lägga handen på en het spisplatta är vi inte själlösa ting som säkrar sin överlevnad genom att dra bort den för att undvika skada och kommunicera ett JÄVLAR för att visa omgivningen att fara är å färde. Det känns också!

Känslan är förbannat konkret och påtaglig. Den är i högsta grad verklig.

Det går inte att uppleva andra varelser inifrån. Vi har bara tillgång till våra egna upplevelser. Kanske har det hänt dig när du gått på stan, att du bara tycker dig se en massa tomma ansiken. Du ställer dig frågan: är jag den enda som är medveten? Är måhända alla andra bara automatiska organismer som jag tror är medvetna enbart för att jag liknar dem, men egentligen är de inte det? Någonstans känner du att det inte kan vara så, men du har inga som helst bevis för saken.

Känslorna är lika otillgängliga för vetenskapen som själen. De går inte att mäta, räkna, väga och föra statistik över. Det finns inga system som gör att de går att sammanställa på något ordentligt sätt. Våra inifrån-upplevelser är inlåsta i oss själva. Eftersom de är så omöjliga att handskas med, har de kommit i skymundan i samhället. Inget politiskt parti går till val på att göra människor glada. Istället är det siffror och data som står i fokus.

Det är till och med ännu värre! Känslorna betraktas som suspekta. »Känsloargument« menar vi är osakliga, abstrakta och flummiga. Vad man känner är en privatsak, inte en offentlig angelägenhet.

Men egentligen är det precis tvärtom! Känslor är inte det minsta abstrakta. När du är arg, då är ilskan i högsta grad någonting konkret. Att jag inte känner den innebär inte att den inte finns! Genomför man däremot en enkätundersökning och sammanställer hur många som är arga i samhället, tycks resultatet bli någonting mycket mera abstrakt. Av någon anledning tar vi inte de konkreta känslorna på samma allvar som abstrakta data. Emotioner får betydelse, men inte känslor. Våra kroppar räknas, men själarna – vad de nu är för något – vill vi inte riktigt veta av.

Den här förväxlingen av konkret och abstrakt går mycket djupare. Den är tydlig till och med när vi bränner oss på en spisplatta. Värmen du känner antar du troligtvis att den kommer ifrån plattan, att den är ute i rummet. Men smärtan upplever vi däremot som någonting som bara finns i oss själva. Ändå förnimmer vi dem båda samtidigt, på samma plats i rummet.

När du tittar på en röd solnedgång, upplever du då att färgen bara finns inuti dig eller att det faktiskt finns röda våglängder där ute i själva ljuset? Om du dessutom tycker att horisonten är oerhört vacker när solen går ned bakom den, tänker du då att skönheten finns där ute i själva landskapet, eller är den bara någonting som finns inuti dig?

Särskiljandet mellan inre och yttre, mellan själ och materia, är oerhört underlig. Att värme finns »där ute« medan smärta bara finns »här inne« verkar vara helt tokigt när man funderar på det. Det måste vara på något annat sätt.

Känslornas roll i samhället

När du känner värmen från spisplattan upplever du smärta. När du ser solnedgångens ljus spela ut sina röda nyanser i kvällsluften upplever du skönhet. Det finns ingen anledning att tro att någon enda av dessa fyra upplevelser bara finns där ute, utanför dig, lika lite som det finns någon anledning att tro att de bara finns inuti dig.

De finns istället i relationen mellan dig och din omvärld. Smärta och värme finns i relationen mellan dig och spisplattan, färgen röd och skönhet i relationen mellan dig och solnedgången. De är alla lika påtagliga och lika verkliga som din upplevelse av att spisplattan är över hundra grader varm, eller av att solen som går ned är exakt en till antalet. I det ögonblick du nuddar plattan, är smärtförnimmelsen en del av den du är. Även plattan påverkas av att du rör vid den, och den beröringen är i samma ögonblick en del av dess identitet.

Alla delar av oss förhåller sig till omgivningen. Och det gäller inte bara oss, utan alla ting. Relationen mellan A och B ingår helt enkelt i A, liksom den ingår i B. På det sättet hänger allting samman. Jag pratar här inte om hur vi skulle kunna se på saker och ting, utan om hur de faktiskt är på riktigt. Det handlar om verkligheten.

Antal solar och grader kan vi sammanställa i tabeller och göra vetenskap av. Temperaturen 37 grader celsius verkar upplevas lika av olika människor, förutsatt att de har varandra liknande relationer till omvärlden. Men det är inte nödvändigtvis så; om du sänker din vänstra hand i ett kärl med iskallt vatten i tio minuter medan den andra handen får vila på ett varmt element, och sedan känner på det ljumna vattnet igen, kommer dina händer berätta olika saker om temperaturen för dig.

Om vi ignorerar att vi har känslor, att det finns någonting oförklarligt inuti oss som tittar ut, så tror vi att händerna luras. Givetvis måste det ju vara temperaturen 37 som är det verkliga! Vad vi känner är bara subjektivt och inte att ta fasta på. Ett argument för att det är på det viset, är att om det istället vore så att båda händer talade sanning, så skulle det ljumna vattnet ha två olika temperaturer samtidigt. Det vore omöjligt. Men med det argumentet lurar vi oss. Relationen mellan händerna och vattnet är olika, och därför känns det också olika i händerna.

Vattnets uppmätta temperatur är i själva verket vattnets temperatur i relationen mellan termometer och vätska. Vad vi upplever när vattnet samtidigt både känns varmt och kallt, det är verkligheten.

Om bara det materiella finns, då existerar inga känslor utan bara emotioner. Inte heller finns någon själ i oss, utan vi är bara biologiska robotar. På grund av att vi inte kunnat observera och förklara varför vi upplever våra intryck och emotioner, har vi helt enkelt bortsett från att vi gör det. Därför struntar vi i många mycket konkreta upplevelser när vi försöker tänka rationellt. Känslorna gills inte riktigt när vi ska använda förnuftet. Av någon anledning är de diskvalificerade som subjektivt flum. Helt i strid med detta är de direkta upplevelserna det mest konkreta vi har. Vad som normalt antas vara objektivt och »på riktigt« tycks däremot vara det som är mest abstrakt och svårtillgängligt för vår upplevelseförmåga, nämligen mätningar och beräkningar.

Inte helt förvånande så är det också den här typen av kvantifierbara, mätbara och beräkningsbara data som vi räknar som kunskap.

Vi behöver faktiskt inte räkna ut om vi är glada eller inte. Det känner man ju! Detta ringaktande av känslorna är helt oförnuftigt. Känslorna är gravt underskattade i samhället. Någonstans på vägen hit så slarvade vi bort dem från dagordningen, och de förpassades till det »subjektiva« privatlivet. Var och en får hållas med sina egna känslor, tänker vi. De är relativa och irrationella och absolut inte någonting som man ska blanda in i det verkliga livet vi har tillsammans med andra, i samhället. Så medan det är en offentlig angelägenhet hur den kemiska balansen i hjärnan ser ut hos människor, är det en privatsak hur vi egentligen känner oss.

Antagandet att du har några som helst upplevelser, att det är »någon hemma« i din kropp, är precis lika befängt givet vad vi föreställer oss om den fysikaliska världen, som antagandet att det skulle finnas något medvetande i andra människor eller djur, växter eller stenar. För den som inte tror på någonting annat än en materiell verklighet borde detta vara ett enormt problem. Den personen förnekar nästintill sin egen existens. Eller är det kanske så att det faktiskt inte är någon hemma i just deras fall?

Jo, vi är alla hemma, även om ingen förstår hur det går till. När vi ändå beter oss som om ingen egentligen fanns, handlar det snarare om att vi glömt bort att det har någon reell betydelse, eftersom upplevelser inte räknas som objektiva och verkliga. Detta har blivit känslornas roll i samhället.

I kunskapssamhället betraktas upplevelsebefriad information som objektiv kunskap om verkligheten. Det känslomässiga inifrånperspektivet ser vi däremot som subjektiv icke-kunskap. I själva verket är båda synsätten problematiska. Det är i relationerna mellan ting som verkligheten finns. Vattnet är varmt i relation till vänster hand, men kallt i relation till höger. Solnedgången är både vacker och röd i relation till mig.

Visserligen går det inte att förklara i ord hur det är att finnas, men vi kan inte för den sakens skull låtsas som att vetskapen om vår egen existens inte är verklig. Detsamma gäller våra känslorelationer till omvärlden och det själsliga så kallade inifrånperspektivet. Det är på tiden att vi anpassar vår syn på kunskap till vad vi faktiskt vet.

Ibland så gungar marken under fötterna, säger man. Detta kan tolkas som att den stackars upprätt stående som uttalar orden råkat få en obehaglig cirkulation i balansvätskorna, men här är jag ute efter en annan innebörd. Ibland så gungar det i själva verklighetsuppfattningen! Upplevelsen är svår att fånga i ord. Det känns litet som ett slags svindel, blicken tror för ett ögonblick att hela verkligheten projiceras på en tredimensionell duk, att varje tanke och föreställning är en fasad som inte döljer något mera än en oändlig avgrund.

Så känns det när någon av de riktigt krångliga frågorna griper tag i en. Jag har funnit två sådana. Den första är frågan om varför någonting över huvud taget existerar. Det är lätt att konstatera att någonting finns, åtminstone i någon bemärkelse av vad det innebär att finnas. Men hur kunde det råka bli så? Och dessutom: varför just så här? Det hela verkar en smula otippat. Tyvärr kan jag inte säga så mycket mera om den frågan. Det går helt enkelt inte.

Den andra frågan som emellanåt kastar mig ut i känslan av att inte veta någonting alls är däremot möjlig att prata om. Det är frågan: Vem är jag?

Låt mig precisera vad det är jag undrar. Det är inte vem jag är i relation till andra. Inte hur andra tycker att jag är. Inte heller vilket mitt öde är, vad jag egentligen vill med mitt liv eller vad jag duger till och inte. Allt det där är bra frågor, men de får inte verkligheten att krackelera framför ögonen på det sätt som min fråga. Det jag undrar är hur det kan komma sig att jag sitter här och upplever. Vem är det egentligen som gör detta? Till en början verkar svaret självklart för den moderna människan. Här sitter en kropp, i den finns en hjärna och i hjärnan en process som är mitt medvetande. Detta är jag som sitter här och upplever.

Men ju mera man funderar över det där, desto tokigare blir man.

Vi vet idag att världen består av fysikaliska fenomen. Processer och materia, energi och dylikt. I språket finns en kvarleva från det som var; man talar om död och levande materia. Men i själva verket kan ju inte materia vara levande. Jorden bildades av stjärnstoft, och vi i vår tur av jorden. Av jord kommen och strax åter sådan. Vi består inte av levande materia, men inte heller av död, utan kort och gott av materia.

Detta är den dominerande synen idag, åtminstone här i trakterna. Allting kan förklaras som fysikaliska fenomen. Och även om det kanske inte är praktiskt genomförbart att förklara allting, och även om vi inte känner till alla naturlagar och vad övrigt finns att veta ännu, så är dessa fenomen tillräckliga för att förklara allting. Världen och dess innehåll består av sådana fenomen, och endast av dem. Mitt medvetande pågår i min hjärna, och består av denna klump samt de fysikaliska processer som äger rum i den. Skulle någon få för sig att peta i huvudet på mig med en spik, skulle det förändra mitt sätt att tänka och känna. Detta att själva min person förändras om någon påverkar mig fysiskt, talar för att jag är alltigenom en fysisk figur. Petar man ovarsamt upphör jag att existera.

Men det döljer sig någonting paradoxalt i detta. Upplevelser har nämligen två sidor! Å ena sidan går de att observera som fysikaliska fenomen, materia och energi och så. Men å andra sidan upplever man dem »inifrån« också. Det är mycket svårt att förklara så att läsaren helt säkert förstår vad jag menar, eftersom orden alldeles extra gärna luras när man pratar om medvetandet. Låt mig därför försöka på ett annat sätt.

Har du någonsin hört talas om en levande molekyl? En elektrisk impuls som heter Kurt? Kvarken Berit? Det finns ingenting som talar för att materiella beståndsdelar är vid medvetande. Inte heller att mindre samlingar av sådana är detta. Ingen tror på allvar att elektriciteten som kommer ur vägguttaget är vid liv. Ingenstans i fysiken finns några sådana föreställningar, eller någon antydan om dem.

Med hjälp av naturlagar, kemi, biologi och evolutionsteorin får vi i stort sett tillfredsställande svar på frågan hur levande organismer kom till. Även hur hjärnan kom till. Men vad som saknas hela vägen genom de beskrivna händelseförloppen, och som faktiskt saknas i alla sådana förklaringar, är svar på frågan varför levande organismer är någonting mera än bara »köttrobotar«. Varför är vi inte bara vetande, utan vid medvetande?

Det är möjligt att bygga en artificell organism som beter sig som en levande varelse. Låt oss kalla detta för en mekanism. Någon gång i framtiden kommer vi antagligen att kunna skapa sådana mekanismer av kött istället för metall och kisel. De kommer bestå av celler som odlats i laboratorium, vars DNA kodats med hjälp av datorer och kemiska processer till att bilda en artificiell intelligens. Dessa mekanismer kommer att i allt väsentligt vara robotar, byggda av celler som består av materia. Men de är inte levande – utan mekanismer byggda av kött. De är inga medvetna organismer. Inuti dem finns ingen.

Hade jag varit en sådan, hade jag inte suttit här och upplevt, utan bara suttit här. Problemet är bara att jag är en sådan. Det finns nämligen inte någonting som skiljer en sådan köttmekanism från mig. Inte bara därför att vi båda består av biologiskt material, ej heller endast för att vi båda helt och hållet består av fysikaliska fenomen, utan för att vi båda består av samma fysikaliska fenomen.

Medvetandets fysiska natur är helt enkelt mycket suspekt. Det finns ingen naturlag som skiljer biologisk mekanism från levande organism. Att utifrån en naturvetenskaplig förklaringsmodell sluta sig till att medvetandet är möjligt, saknar helt grund. Det är rent utav att klassa som vidskepelse, som någonting övernaturligt. Man kan lika gott påstå att Gud finns och änglarna sjunger vid hans sida! Tänk en sådan absurd, verklighetsfrämmande tanke att materia skulle kunna uppleva.

För jag sitter inte alls här och upplever. Det enda som sitter här är en biologisk mekanism, en organism, med en mängd interna processer som styr interaktionen med omgivningen. Men sitta här vid något medvetande, det gör jag faktiskt inte.

Positionen vi nått fram till kallas eliminativ fysikalism. Fysikalism är antagandet att allting består av fysikaliska processer, och en eliminativ sådan säger att ingen existerar som kan uppleva våra känslotillstånd.

Nu är min poäng förstås inte att den eliminativa fysikalismen är sann, utan någonting mindre absurt. Jag menar alltså inte att det i våra kroppar saknas ett medvetande som känner de intryck och känslor som når oss som organismer.

Vad jag istället vill ha sagt är att vår förståelse av världen som en alltigenom materiell företeelse är oförenlig med att vi som varelser är medvetna. Man kan inte samtidigt påstå att världen helt består av fysikaliska fenomen så som vi idag betraktar dem in esse, och att levande varelser är vid medvetande i sina hjärnor, utan att hamna i en självmotsägelse.

Därför måste man välja vilket som är mest sannolikt. Lägg dig ned ett slag, slut ögonen och försök att känna efter hur du känner. Upplever du att du upplever eller inte? Finns du alls?

För mig är svaret självklart. Jag saknar alla rationella skäl att anta att jag inte är vid medvetande och upplever. Det finns faktiskt ingenting jag är säkrare på än just detta. Antagandet om en materiell värld, så som vi förstår ordet materiell, måste alltså vara falskt. Orsaken är helt enkelt att jag finns. Frågan vem jag är verkar vara fel ställd – jag är helt enkelt mig – det verkliga problemet är vad allt annat är.

Därför frågar jag dig, är du alls medveten, eller är du fysikalist?