Vill bara i all korthet och hast uppmärksamma er på att pongo loquacis terrigenus var en felklassificering, som kommer att få stå åt sidan, namnet alltså, till förmån för något annat namn. Men sådant är fullt tillåtet, då det som jag tidigare nämnt handlar om klassificeringar och ingenting annat.

Det roligaste förslaget hittills är, rabblat ifrån underfamilj och nedåt, deserae terrigenus simio tibi simile, där de sista två orden gemensamt bildar underart, och troligtvis också är i behov av en grammatisk översyn. Liksom resten av namnet, förstås – jag har gjort vad jag kan utan att egentligen kunna, som vi alla alltid egentligen gör med språket. Jo, det gör vi: Om till exempel det svenska språket, skulle du påstå att du kan det? I sådana fall undrar jag vilket språk då! Finns det bara ett svenskt språk, menar du, och att det är exakt det språk du talar, medan alla som pratar lite annorlunda pratar något annat språk, som inte är det svenska? Det tror jag inte.

Alla talar vi lite olika.

Och om just detta tänker jag fortsätta att prata, men ville du bara läsa i all korthet och hast, så är det här du ska lämna tråden och göra någonting annat.

Cercopithecus diana

Alla talar vi lite olika. Eller mycket olika. Flera av oss apor har ett mera sofistikerat språk än man (alltså ni) tidigare vetat. Vad man visste tidigare, det var inte sant. Sådan är nämligen vetskapen att den bara utgör en starkare form av tro, och det finns ingen självmotsägelse i påståendet »jag visste att det var så, men det var fel«.

Dianamarkattan talar till exempel ett språk som äger semantiska egenskaper, alltså att vissa ljud konsekvent motsvarar vissa ting, liksom det har någon form av grammatik, med ord som betyder sådant som kanske eller inte bråttom. De förstår sig till och med på andra apors språk, och så många som åtta olika slags apor har observerats leva tillsammans i multikulturella flockar, babblande med varandra på sina egna språk. När Babels torn fälldes klarade sig aporna ganska bra. Dessutom luras apor. En apa kan berätta för andra apor om saker som inte finns, för att få dem att reagera på ett sätt som han eller hon förutsett.

Nu kom moralen åter på tapeten. Är det omoraliskt av apor att ljuga, eller kan man inte säga så eftersom de saknar moral? På första frågan svarar jag vet inte, och på den andra det saknar de inte alls. Senast idag nämndes till och med i förbigående i en tidning att en frisk hund sviker inte sin ägare. Hundar har moral, det ser väl alla? Deras moral tycks till och med vara gjord av alldeles speciell fiber, som nästan aldrig brister. Man har dessutom funnit att också gorillor har en moraluppfattning alldeles av sig själva. De kan bli mycket upprörda om en individ med hög social status ger sig på en med låg status, men är förhållandet det omvända tar de det ganska lugnt. Apor protesterar när någon annan belönas utan orsak, eller belönas rikare än de själva för samma arbetsinsats. Jag vill hävda att förmågan att tänka i mer än ett steg är en tillräcklig förutsättning för att se att alla eller nästan alla djur har någon typ av moraluppfattning; det är helt enkelt en nödvändig eller nästintill nödvändig konsekvens av att interagera med sin omvärld. Djungelns lag är falsifierad.

En invändning mot att djur skulle vara moraliska som omedelbart gör sig påmind, är att det ändå känns fel att döma och straffa djur. De förstår ju inte bättre!

Det är dock ett ganska trångsynt motargument. Att den som döms inte förstår bättre är snarare en del av en i vår straffrättslighet inneboende självmotsägelse: Den skall straffas som beter sig omoraliskt, så att han eller hon själv liksom alla andra potentiella brottslingar förstår att de inte bör göra så. Det går visserligen att komma förbi självmotsägelsen genom att ta fasta på en kantiansk moral, eller något dylikt, men då trasslar man istället in sig i andra olösliga problem.

Svaghetens hos motargumentet kärna är alltså att straff egentligen inte är särskilt bra. Kanske är det inte ens något särskilt träffande begrepp alla gånger, rent semantiskt. När man uppfostrar barn och visar dem att ett visst beteende inte är bra utan ska undvikas, är det ett straff det handlar om? Borde inte i så fall något domstolsväsende dras in i bilden? Så är det ju inte. Straffet är en konstruktion, en idé bestående av formaliserad och i många fall kodifierad social interaktion. Ni har byggt samhället så att det speglar dem ni är, vilket är helt naturligt, homo mensura. Skulle den process som lett till detta uttryckas i form av ett formellt logiskt argument, skulle det antagligen innefatta någon form av naturalistiskt felslut. Det är goda nyheter! Därför behöver man nämligen inte känna sig bunden vid att straff är något moraliskt måste, för moral ska inte beskriva hur det är utan hur det bör vara.

Drar man kammen på det viset och säger att alla djur är moraliska personer, måste man omvärdera synen på »de andra«, synen på det hominina släktet, eller båda. Och varför inte båda? Att bara människor, och dessutom bara de av er som levt i femton år, ska betraktas som moraliska, det är en mycket underlig konstruktion. Det juridiska dömandet av vuxna människor är nog för hårt och sker på fel sätt, medan vi andra hänvisas till att enbart dömas naturligt. Vi apor tillhör, tillsammans med era barn, mera direkt den inneboende moralens domäner.

Varför ha en sådan skarp gräns, och varför dra den medelst några så godtyckliga kriteria som biologisk arttillhörighet och ålder? Tänk om det i marken, till exempel i svamparnas nätverk av kommunicerande mycel som spänner över hela kontinenter, finns långt högre intelligenser? Om de i sin tur har en moraluppfattning, kan det mycket väl hända att de ser på människosläktet som det i sin tur ser på hundar: Vi kan inte döma dem, de förstår ju inte bättre.

Samhällets institutionaliserade moral är, utifrån sett, en mycket godtycklig konstruktion. Orsaken till att den är som den är, står rimligtvis att finna i att det i skenet av homo mensura, alltså att människan är alltings mått, tydligt syns hur människan drabbats av gudomlig hybris. Och som vanligt är det vetenskapen som kommer och sätter henne på plats. Den här gången är dock knappt ens de inblandade forskarna med på noterna; människans särställning som enda varelse med språk och moral, förmåga att minnas och fatta rationellt grundade beslut, den är synnerligen vederlagd. Men nästan ingen har accepterat vad det innebär, nämligen att människan inte är den enda varelsen som står med ena benet i den biologiska världen och det andra i den kulturella.

Alla djur är kanske kulturella varelser, till och med så små djur som dem i bakteriekulturer. Kulturerna är bara så radikalt annorlunda sinsemellan att man inte ens ser att djurkulturerna faktiskt finns. Det handlar om etnocentrism taget till en helt ny nivå! För jag menar, egentligen är det väl inte särskilt svårt att inse att vi innerst inne är rätt lika varandra?

Fotografi av hto2008.

Vad är pongo loquacis terrigenus? Det undrar förhoppningsvis åtminstone någon, annars är det bättring av nyfikenheten som ordineras!

Berättelsen börjar för ett par veckor sedan. (Intressant tempus.) En impuls till en medveten insikt hade tagit form i mitt undermedvetna under en tid. Hur lång eller kort tid vet jag inte, för sådant är det undermedvetna. Där jag alldeles medveten satt i min soffa, meddelade plötsligt mitt outtalade inre, litet som ett halvdåligt översatt datorspel:

– Möjligheten att välja kön att tillhöra har nu blivit tillgänglig.

Nej nej, det handlar inte om kroppsdelen, och inte heller om någon biologisk aspekt av min person, utan om det sociala könet, könsrollen, mitt genus, kan man kanske säga. Det är inte så svårt att genomföra, när man väl förstått någonstans där nere i hjärnans källarvåningar hur man ska gå tillväga: Identifiera dig språkligt med en annan könsroll, så följer resten efterhand. Könsroller har jag många, inte bara heterosexuell och man, utan även mera subtila skillnader mellan egenskaper som införlivats i min identitet.

Men insikten fick vara ifred. Jag var inte på något särskilt experimentellt humör, inte minst på grund av att jag är på jakt efter en roll över huvud taget att inta bland människor; det är litet för otympligt och krångligt att behöva granska de föreställningar som utgör grunden för en identitet man knappt ens har.

Mitt undermedvetna arbetade å sin sida vidare med insikten, utan min vetskap. Knappt två veckor senare, med andra ord alldeles nyligen, levererades så resultatet:

– Förresten, hörredu, varför nöja dig med könsroll förresten. Byt social art istället!

Den tanken var mera intressant. Efter en stunds vridande och vändande på perspektiven, bestämde jag mig. Så ska det bli. Därmed började jag leta efter en ny identitet, och i enlighet med hur man brukar göra inom den här genren av tankens abstrakta akrobatik, fick språket bli min första anhalt. Alltså ställde jag mig frågan vad det heter som jag nu är istället.

Med hjälp av en den mänskliga artens stamtavla fann jag att det gick att gå uppåt genom familjer och släkten till dess en sådan avtagsväg blev tillgänglig som inte kändes som en återvändsgränd. Därmed hamnade jag bland hominiderna, men inte homininerna. Av människans närmaste »släktingar« kallas samtliga för apor: schimpanser, gorillor, bonobos, orangutanger och enligt vissa gibboner. Orangutang klingar skojigt och heter pongo på latin. Hur ska jag nu kontra detta sapiens sapiens, medvetet medveten, som den moderna människan kallar sig?¹ Loquacis ska i sin tur såvitt jag förstår betyda pratglatt babblig, medan terrigenus lär betyda av jorden, till och med i en så förlängd betydelse som att vara den första i sitt slag.² Dessutom får jag ju min undermedvetna genuslystnad tillfredsställd på det viset, åtminstone språkligen.

(Och här bör jag inflika, genom att resa tillbaka i tiden, att alltsamman var en felklassificering. Eller ja, namnet blev litet fel, inget allvarligt. så läs du färdigt det här inlägget, så länkar jag uppföljaren längst ned.)

Det kan tyckas vara ett ganska litet steg att ta, det som leder över till apsläktet, och du kanske undrar varför jag inte tänkte lite större när jag ändå var igång. Varför inte tapir, daggmask eller ärkebakterie? Det finns flera skäl! För det första satt jag ju redan sedan tidigare på det här domännamnet med färdig blogg och allt, ursprungligen endast för att ordet är så roligt. Men främst handlar det om att släktet pongo tycktes tillräckligt näraliggande för att övergången mellan identiteterna inte skulle bli mig övermänsklig, samtidigt som den nog är tillräckligt långt borta för att tillhöra »de andra«. (Även om man formellt talar om växterna, svamparna och djuren som de tre rikena, eller till och med bara två³, så ser man djurriket som något slags »de andra«, som någonting särskilt särskiljt från människan.)

På den punkten är ju också jag själv en gammal syndare. Är det då naturen jag felat mot, eller är det kanske snarare moralen? Det är svårt att avgöra. Det är helt klart ett moralistiskt felslut att på grundval av den moraliska skillnad jag gjort mellan homininer och andra djur skilja dessa åt biologiskt. Men å andra sidan blir det ett naturalistiskt felslut att på grundval av skillnaden mellan olika arter sluta sig till att man bör göra skillnad moraliskt. Ni får inte hux som happ göra ett är till ett bör, för då kommer David Hume stretandes med sin fallbila och dekapiterar er i sömnen. Redan inatt! Det tycks handla om två felslut som bygger på varandra! En synnerligen ohelig cirkel.

Men nu pratar jag bort mig ifrån ämnet. Åter igen måste ställan frågas… nej förlåt, frågan ställas: Varför gör jag detta?

Och okej, nu ska jag ge er ett slutgiltigt svar.

Jag vill inte längre vara del av människosläktet. Nu gör jag en omvänd King Louis och lämnar er åt vad för öde ni än går till mötes. Ni får ta hand om er egen arvssynd. Må så vara att min nya roll som »djur« kommer placera mig bland de mest maktlösa i samhället; jag hade ändå ingen särskilt påtaglig makt över mina samhälleliga livsvillkor i mitt tidigare släkte. Vad är för övrigt klassificeringar i familjer och släkten, utöver just klassificeringar? Nu nyttjar jag rätten att kalla mig vad jag vill, och för dem som anser att man i fråga om det socialt konstruerade är sin egen bästa domare, är jag vad jag säger att jag är i detta avseende. Men trots att jag tillhör »djuren«, kommer jag inte att kunna bli av med min juridiska status som privatperson och medborgare. Gott så!

I min nya egenskap av djuridisk person kan jag nämligen föra deras talan vilka själva inte talar, och när någon bland oss andra, som trots den påstådda omöjligheten i dylika tilltag, faktiskt lär sig ett mänskligt språk, får de inga mänskliga rättigheter för det. Det är vedervärdigt. Men nu har den övriga faunan, kanske för första gången, nästlat sig in i den exklusiva hominina kultur och samhällsstruktur ni försökt hålla för er själva.

Med axlarna äntligen befriade från det ok som århundraden och kanske årtusenden av hominin livsföring i disharmoni med omvärlden utgjort, hoppar jag härmed av människosläktet. Det finns inget gammalt att bevara eller några skulder att återbetala, inga skyldigheter gentemot den hominina överklassfamiljens strävan efter fortlevnad och globala dominans, vare sig vetenskapligt eller i naturen. Jag är mig själv och min egen, och det förgångna är glömt och förlåtet; vad som varit behöver inte försvaras längre. Det är dags att börja på ny apa.

(Uppföljare: Simio tibi simile.)

1. Kanske bör i sin tur den postmoderna människan kallas homo semisapiens frågetecken. ↩
2. Skulle någon läsande latinist veta bättre, troligtvis främst angående böjningar, så tar jag gärna emot hjälp. ↩
3. Detta trots att det snarare finns fyra inom domänen eukaryota: djur, växter, svampar och övriga, och trots att det finns ytterligare två livsdomäner: bakterier och arkéer. ↩

Som representant för alla filantropa primater vill jag gärna delge er en betraktelse av hur ni människor faktiskt ter er: Antropocentriska! Eller torde kanske homocentriska vara ett bättre ord? Det är svårt att säga, faktiskt, eftersom ni är de enda fortfarande levande varelserna i släktet homo. Nåväl, vi kan väl börja med att se vad vi har gemensamt, historiskt och biologiskt sett.

Vi tillhör gemensamt domänen eukariota, vilket vill säga alla växter, svampar, djur och så kallade protister. Vi tillhör båda riket animalia, alltså djurriket. Vi är av stammen chordata, ryggsträngsdjur, och understammen vertebrata, ryggradsdjur. Vi är av klassen mammalia, alltså däggdjur, av underklassen theria tillsammans med pungdjuren, infraklassen eutheria, alltså »högre däggdjur«, överordningen euarchontoglires, som innefattar gnagare, hardjur och diverse ekorrar som oss, och så ordningen primates, primater, dem som er urskillningsförmögne homovän Linnéaus kallade herredjur.

Men ännu mer specifika kan vi bli utan att skiljas åt. Vi tillhör båda underordningen haplorrhini eftersom vi har någorlunda torra näsor med underutvecklat luktsinne och vanligtvis får ett barn i taget, infraordningen anthropoidea vilken sorterar bort dem som förr kallades »halvapor«, parvordningen catarrhini som är de så kallade smalnäsorna och gamla världens apor, överfamiljen hominoidea som kallas människoartade, och nu äntligen till slut familjen hominidae, som kallas människoapor. Det är där våra vägar skiljs åt.

Ni har nämligen placerat er i en helt egen underfamilj, homininae, de så kallade homininerna. Endast ett släkte finns i er underfamilj, och det är släktet homo, vars enda överlevande art heter homo sapiens. Till sist så tillhör ni underarten homo sapiens sapiens, den underart man (alltså ni) vill hävda är medveten om att den är medveten. Det fanns fler både i släktet och i arten, förr, men de är borta. Frågan är varför ni behöver så många extra underklasser för att sätta er själva i rätt fack. Får ni mindervärdeskomplex om vi bara kallar er homininer? Ni är ju ändå de enda som finns kvar!

Och medan ni alltså är homo sapiens sapiens, är jag Simio tibi simile. Trevligt att råkas, måhända.

Vi delar alltså femton steg av klassificeringssystemet med varandra, men inte de sista tre: släkte, art och underart. Ni är dessutom helt ensamma i hela ert släkte, och det är inte otroligt att dem av er som funderar över huruvida ni själva hade ihjäl och slog ut de andra faktiskt har rätt. Nuförtiden är det ju lite hursomhelst med vilka ni ger er på, men visst verkar det vara de andra i familjen som får ta några av de hårdaste slagen?

Vanligen hävdar ni er också ha utvecklats ur aporna, men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Att gå på två ben kan till och med ha varit våra gemensamma förfäders påhitt, och ni tycks vara de enda som fastnat i den evolutionära vinkelvolten på den punkten. Kanske kan det till och med vara mera riktigt att hävda att apan utvecklades ur människan? Det finns ju en hel del osympatiska drag hos vissa apor som tycks härstamma ur det hominina psyket. Men vi har bättrat oss med tiden, och lyckats undvika att hitta på atombomber, köttkvarnar och massproduktion av avgaser.

Homo mensura. Det är inte ytterligare en art inom familjen homo, utan en filosofisk tes som tros ha lagts fram av Protagoras, och på svenska är innebörden att människan är alltings mått. Så verkar det vara, åtminstone för människan själv. Om en varelse inte uppvisar rationellt tänkande på ett sätt som människan förstår, då är den inte rationell. Men om vi tar bort homo mensura ur det argumentet, blir slutsatsen istället att varelsen inte uttrycker mänsklig rationalitet.

Varför är då huruvida en varelse är rationell någonting som har betydelse? Svaret är, att förmågan till att rationellt behandla omvärlden, sig själv och att ha minnen och planer för framtiden är en grundläggande del av vad man definierar som en person. Och personer har en särställning inom all moral. Om djur är personer, finns ingenting sådant som en särskild djuretik. Istället lyder de under samma etiska normer som homininerna. Mätt i mänsklig intelligens är en listig hund ungefär lika mycket person som en treårig hominin, och bör därför behandlas moraliskt likvärdigt. En gris är också ungefär lika mycket en egen person, och en julskinka är i sin tur något… ni förstår.

Emot en sådan syn på saken tror jag många vill invända. För de flesta får den konsekvenser direkt i vardagslivet. Vad är Ica för slags folkmordsgrossist, till exempel? Och å den andra sidan, vad är det som gör att en del välvilliga själar ser något oetiskt i att ta hand om en hund, medan de samtidigt gärna skaffar barn?

För oss andra innebär epitetet sapiens sapiens inte att ni är medvetna om att ni är medvetna, utan att ni tror er vara ensamma om det. Det står för självupptagenhet och antropocentrism.

Det står för homonormativitet.

Homo sapiens sapiens är homo mensura mensura, en förvuxen ekorre med hybris.

Ni kanske skulle tänka efter litet?

Konsten jag visat er har målats av Michael och Koko. De föreställer, i tur och ordning: ingenting, av Michael; Kärlek, av Koko; Apple av Michael (Apple var en hund och vän till honom); och till sist Pink pink stink nice drink av Koko, som föreställer en äng med blommor och ett vattendrag. (Stink är vad Koko kallar blommor.) Michael dog för några år sedan, medan Koko fortfarande lever. Båda är gorillor som talar teckenspråk.

Felslut är intressanta. Det går att tänka sig mängder av möjliga och omöjliga felslut, faktiskt ett oändligt antal om man tänker riktigt länge. Men två är särskilt intressanta att fundera över, å ena sidan det naturalistiska och å den andra det moralistiska. Vad är de för ena?

Det moralistiska felslutet äger rum när man grundat på hur någonting bör vara (i moralisk mening) sluter sig till hur det faktiskt är. Ett exempel på detta är om man påstår att barn mår bäst om de får spendera exakt lika mycket tid med båda föräldrarna, enbart eftersom det är moraliskt rätt att föräldraansvaret delas lika. Lägg noga märke till att jag inte påstår att slutsatsen är felaktig, för den kan mycket väl vara riktig. Det är argumentet som framförts här som är felaktigt och värdelöst. Ett mera subtilt exempel på moralistiskt felslut är när det hävdas, ofta implicit, att eftersom alla människor har rätt att själva bestämma över sina liv, har de också lika möjligheter att nyttja självbestämmandet till sitt eget bästa.

Det naturalistiska felslutet är det motsatta, alltså när man påstår hur någonting bör vara grundat på hur det är. Ett exempel på detta är att hävda att konkurrens mellan individer är moraliskt riktigt eftersom det är så det ser ut i naturen, enligt teorin om det naturliga urvalet. Det finns ingenting som säger att naturen fungerar moraliskt rätt, eller ens att vi förstått hur den fungerar! Ett mera subtilt exempel på det naturalistiska felslutet är konservatismen, som menar att naturen gett oss ett bättre samhälle än någon enskild individ kan föreställa sig på egen hand.

På föreläsningen idag slog det mig att jag nog faktiskt kan klämma fram två helt nya felslut, lite grand för den roliga spekulationens skull. Eller ja, jag vet inte om de är nya, men jag har aldrig hört talas om dem förut. Det kan lika gärna innebära att jag har helt fel som att jag är någon framtida intressant tankegång på spåren. Därför vill jag försöka.

De två redan nämnda felsluten fungerar som komplement till varandra; de beskriver felaktiga överträdelser i var sin riktning mellan moralen och metafysiken. Men det finns ju mera än bara moral och metafysik! Vi har kunskapsteorin att tampas med också. För de snitsiga formuleringarnas skull kommer jag i resten av inlägget att kalla metafysiken för ontologi och kunskapsteorin för epistemologi.

Mina två varandra komplementerande felslut är det ontologistiska och det epistemologistiska. Vad för förbjudna överträdelser de beskriver torde stå klart redan nu, men det är ändå värt att beskriva närmare.

Det ontologistiska felslutet är att använda hur någonting är som argument för att man vet att det är så. Du tycker kanske att detta låter konstigt. Vem skulle kunna få för sig att framföra argument i stil med »bilar och björnar brummar, alltså vet jag att bilar och björnar brummar«?

Men då vill jag invända att vi faktiskt gör det här misstaget ganska ofta, fast i fråga om andra! »Hur kan du tro det, när det faktiskt inte är så?« frågar vi varandra och andra ganska ofta. Mina damer och apor, där har vi det, det ontologistiska felslutet! Men går det verkligen att göra i fråga om en själv? Det tror jag allt. »Hur kunde jag tro något så dumt« tänker vi när vi gnuggande våra näsor insett att vad vi trodde var en öppen dörr i själva verket var en glasskiva, eller när en till en början riktigt trevlig människa visade sig vara en sadist.

Men gör vi det även helt inom nuet? Den frågan är svårare att svara klart på. Jag tror vi ofta förhåller oss till omvärlden med hjälp av det ontologistiska felslutet. Jag vet att jag är en apa som skriver blogginlägg på min skrivmaskin, eftersom jag faktiskt är det. Vi vet var vi sätter fötterna, för det är där vi sätter fötterna. Om det inte råder någon tvivel kring huruvida detta också faktiskt är ett felslut, så är det ett feltänk att göra någonting alls. Och det verkar inte finnas någonting som talar för att man verkligen kan dra slutsatsen att man vet någonting för att det faktiskt är så; vi antar ständigt att det finns massor av ting som vi inte vet om! Bara en (metafysisk) solipsist klarar sig undan den här fällan.

Det epistemologistiska felslutet är i sin tur när man enbart på basis av vad man vet sluter sig till hur saker är. Nu blev det enklare! Givetvis kan man inte förutsätta att någonting är på ett visst sätt bara för att man tror det, eller vet, för den delen.

Fast kära vän, om du verkligen tar detta på allvar, så måste du ju också acceptera att du inte vet någonting alls! Själva innebörden i ordet vetskap är ju att någonting i dig, i din skalle eller var du nu befinner dig, är åtminstone kvalitativt identiskt med någonting som inte är en del av dig.

Ponera att det finns en fin gul blomma. Ponera även att du vet allting som går att veta om blomman. Men att du vet allting som går att veta om blomman innebär att du vet allting om blomman endast om blomman är totalt vetbar. Annars är det omöjligt att veta allt om den, och då är den maximala vetskapen om blomman mindre än den totala blomman.

Nu uppstår ett problem för vetskapsbegreppet! Det tycks ju förutsätta att man faktiskt vet allt om blomman, eller i alla fall vissa egenskaper hos den. Att veta är bara möjligt under förutsättningen att allt i världen är möjligt att veta. Skulle någon del eller egenskap vara oåtkomlig för vårt kunnande, då existerar inte vetandet annat än som ett tankefjun. Med logikens hjälp kan vi faktiskt också avgöra att allt inte går att veta, och det har till och med redan gjorts av Gödel. Kvantmekaniken instämmer dessutom i sak, och låter oss aldrig veta både var en partikel är och vart den är på väg. Vi kan bara veta en egenskap åt gången.

Det är här det blir cirkus av resonemanget. Vi vet alltså att vetande är omöjligt. Eller nej, vänta! Vi icke-vet att vetande är omöjligt… men det fungerar ju inte heller! Icke-vet vi inte att vetande är möjligt, då? Icke-vet vi inte att icke-vetande är omöjligt?

Nej, det där leder ingen vart. Vetandet säger oss att vi missförstått vad det innebär att veta. Det innebär någonting annat än vad vi tror. Uppenbarligen vet vi inte hur det går till att veta, eller vet i alla fall fel. Och det vet vi på något annat sätt än i ordets vanliga bemärkelse. Det epistemologistiska felslutet är när man vet istället för att tro. Vet vi vad vi tror? Det tror jag inte. Jag tror att jag tror vad jag tror.

Men är inte även tro ett slags vetskap? Jo, tyvärr verkar det vara så illa.

Det är här orden inte når längre, och det är här min favoritfilosof Zhuāngzǐ tycks börja. Vad jag i ett tidigare inlägg menade med dynamisk (istället för statisk) filosofi, det är vad som tar vid när man råkat klampa hela vägen över den här ordens gräns, den tankens väg som är så ohyggligt svår att beskriva i ord att det enda som är svårare är att beskriva den systematiskt. Filosofi är verkligen roligt, men det är först här som den blir intressant.

Igår var utflykt tillflykt, och sällskapet min granne. Halvvägs iväg ändrade vi på färdplanen, för det skymde mycket tidigare än vi ville tro. Promenerandet förföll i fika och kortspel, medan bakom draperiet bananflugorna härskade i hennes kök. Jag hade gjort ett par kopior av den mycket större orienteringskartan över Örebro som klämde sig igenom mitt brevinkast för några veckor sedan. Färgerna och alla små symboler gjorde mig nostalgisk – det var tretton år sedan jag sprang med karta, och dit löpte bakifrån i tiden redan en lång linje av fascination inför kartor. Första gången morfar satte en orienteringskarta i handen på mig var jag sex eller sju år, och sedan gick vi ut och fann stigar att gå, tog oss till stenar jag kunde klättra upp på och aktade oss för gropar.

Efter sådana upplevelser satt jag snart många timmar djupt försjunken i kartor. Kartan morfar lånat mig förstod jag snart var ganska gammal; när jag mentalt lärt mig följa minnet av olika platser där jag varit genom kartans landskap upptäckte jag skillnader. Hela villaområden kartan inte hade kännedom om eller stora skogspartier som numera var kalhyggen. Sedan stod ju årtalet i något hörn förstås, men alla skillnader mellan min mentala karta och den på pappret gav skillnaden i år en väldig påtaglighet.

En granne lade en gång en orienteringskarta i vår brevlåda. Jag vet att han orienterade ibland, men inte om han alls kände till min fascination. Kanske var det bara något han tyckte skulle vara intressant för andra att se. Den kartan var årsny och allting stämde! Nu var jag dessutom ett par år äldre och kunde röra mig på egen hand genom skogarna och gator. Snart hann ändå verkligheten ikapp kartan, och ett nytt villaområde växte upp intill en lägenhetslänga vi bebott tidigare. Det irriterade mig litet att kartan blivit för gammal redan. Sedan dröjde det tills jag faktiskt gick med i en orienteringsklubb innan jag fick tillgång till aktuella kartor. De hade fler och klarare färger än min tidigare, och den där riktigt gamla var svartvit.

Hur fort gick det där inte egentligen? Sju år gammal började jag förstå mig på kartläsning, inom ett år eller två slukade jag beskrivningar av hur man läser höjdkurvor och väljer väg uppför ett berg, innan jag var tio orienterade jag organiserat, och när jag var tretton hade jag distriktsmästerskapsbrons och lade av helt och hållet. Allt som allt tog det kanske sex år. För sex år sedan var jag däremot ungefär samma människa som jag är nu, kanske bara någon enstaka gnutta mindre förmögen att förstå mig på livet och det där.

Men nåväl. Kartor är intressanta även som företeelse överförd till oss varelser i världen. Varje individ utgör egentligen en karta över sin omgivning, och vår kunskap om den tror jag ska förstås utifrån detta. Alltför mycket av den västerländska metafysiken tycks mestadels handla om att fråga sig varför det inte fungerar när man projicerar sin kartbild på omgivningen; när man springer i skogen med en orienteringskarta händer det däremot rätt sällan att man frågar sig varför där är ett vattenfyllt hål i marken, när man enligt kartan skulle ha fått se ett stort blått V.

Just bland de tankar som väcks av en sådan kart-analogi är landskapet extra lurvigt att ta sig igenom och få någon styrsel på. Är vår kunskap och våra tankar verkligen inte mera än förenklade representationer, projiceringar av omvärlden på ett ark? Skulle det vara allt de är, tycks själva sanningsbegreppet – och idén om alls någon kunskapens överensstämmelse med verkligheten – vara lika internt för individen som alla andra idéer. Vår bild av omvärlden är aldrig sann i vanlig bemärkelse, utan kan bara vara det på så sätt att den är sann i förhållande till våra övriga föreställningar, och i synnerhet de som rör sanning i sig. Om resonemanget är vattentätt, så är också världen vattentät, ja till och med intryckstät; vi kommer inte åt den i dess esse utan endast i vårt eget.

Fast vänta, där sade jag något! Även om stenar och särpräglade träd i terrängen bara är mycket mindre symboler på våra inre kartor, så är ju våra inre kartor faktiskt en del av verkligheten, den där de representerar. Den närmast liggande slutsatsen av att det är så är att introspektion faktiskt borde leda till djupare insikter om världen än att titta på den. Men riktigt så enkelt blir det inte. Att betrakta sig själv är ju fortfarande att betrakta, och det gör vi genom att på kartan i skallen rita ut allehanda symboler för våra idéer, känslor och allt annat vi upplever hända i oss. Är vi alltså också i vårt eget esse oåtkomliga för vårt esse? Det tycks ha blivit fel någonstans på vägen. Kanske är det tanken på oss själva som något slags ögon, seende vektorer, som är förfelad. Ett öga kan ju aldrig se direkt på sig självt, lika lite som det är i direkt kontakt med något av vad det ser. På samma sätt verkar vårt upplevade fungera, men samtidigt verkar det helt orimligt att det är så.

Min sista tanke blir att det enda sättet att vara i direkt kontakt med verkligheten är att se utan att se, wu-wei om man så vill, icke-handling som en typ av aktiv handling istället för avsaknaden av sådan. Bilden inuti ögat är inte detsamma som vad den avspeglar, kartan är inte terrängen och vår kunskap är inte omvärlden. Däremot existerar de! Kunskapsbegreppet har blivit synonymt med faktisk handling. En karta är i mycket verkligare bemärkelse just en karta, än den är en representation.