Tankens imperialism och den kuvade filosofin

Här har varit tyst ett tag. Det finns tusen anledningar! Jag citerar en, för att den är så förbannat bra.

När det gäller överdådiga tankebildningar av det slag som [Stephen] Hawking arbetar med bör man ha i medvetande två faktorer som inverkar på forskningsläget: det rutinmässiga skapandets lätthet och kontrollens svårhet. Låt oss tänka oss en dator med största möjliga kapacitet. Vi matar den med otaliga säkra fakta, allt vi tycker kräver uppmärksamhet, och lägger sedan till regler som säger hur en teori får se ut och hur pass komplicerad den får vara. Sedan ger vi maskinen i uppdrag att jobba på och konstruera så många förklaringar som möjligt. Tanken är att den skall gå igenom tänkbara kombinationer. Det finns gott om variationsmöjligheter och vi bör föreställa oss ett utfall med enorma dimensioner. Teorier som klaffar med kända data kan vara hur många som helst. Att gissa är enkelt.

En helt annan sak är kontrollen av teorin, denna bortsortering som innebär att det som inte stämmer med nya data faller bort. Experiment av det slag som fysikern behöver brukar inte vara direkt billiga. Några milliarder kronor, pund eller euro kan vara väl behövliga. Det betyder att kontrollen kommer sent, om den alls blir av. Tillverkningen av nya teorier kan alltså fortgå rätt ostört.

Ibland skall det ställas extra krav på bevisningen. Så när det gäller kontrollen av teorier som gäller alternativa världar. Onekligen är de rätt lika det slags visioner som den religiösa erfarenheten tillhandahåller. Den som är skeptisk när det gäller madonnan och änglarna bör vara det också när det gäller de extra dimensionerna.

Alltså: Förhållandet till erfarenheten glöms ibland bort. Av vikt är också något annat som lätt kommer i skymundan: innebörden i det matematiskt präglade språket. Siffrorna och formlerna står i centrum för forskarens uppmärksamhet. När det sägs nedlåtande saker om populärvetenskap är tanken icke sällan den att sanningen ligger i det matematiska. Den som försöker översätta det matematiska till vanligt språk våldför sig på det egentliga innehållet, tror man. Det finns ju en föreställning [...] om att »vissa saker kan man bara förklara med matematik, allt annat är förenklingar«. Den föreställningen har en fast grund i den vetenskapliga traditionen.

Men sanningen är en helt annan. När det matematiska språket används inom naturvetenskapen så är det i sig själv helt intetsägande. Det måste tolkas! Och det brukar finnas stor frihet vid den bearbetningen.

Omvänd kausalitet, det är ett ämne som kan locka den som inte fastnat i vanligt synsätt. Kan röken ses som orsak till elden? Frågan väcker egendomliga tankar. Orsaker har en anknytning till energi, och sådan överföres i samband med den kausala processen. Den som på allvar gör gällande att kausalitet ibland verkar bakåt bör tänka sig att energin också går den vägen. Det blir då fråga om något slags tidsresa bakåt för energienheten ifråga. Först finns den inte vid en viss tidpunkt, och efteråt är den där! Det är en egendomlig dubblering som för vanligt tänkande om tiden är motsägelsefull.

Den ofta nämnde [Richard] Feynman var, inspirerad av sin lärare John Wheeler, intresserad av kausalitet bakåt. Det låter högst spännande, men vid den matematiska bearbetningen kom det egendomliga knappast fram. I teorin kan man begränsa sig till en funktionell avhängighet. Och en sådan stör inte common sense på något allvarligt sätt.

För den som vill ha reda på hur det ligger till i den konkreta verkligheten tillkommer tolkningsproblemet. Vad betyder egentligen formlerna? En sådan fråga kommer in när det gäller den världsbild som fysikerna ger oss redan i dag. Relativitetsteorin säger något tydligt om rörelsescheman och hastighetsförändringar. Men den som funderar över formlerna bör också fråga sig vad som sägs om den grundläggande ordningen i rum och tid. Är rum och tid slutgiltigt beroende av det som inträffar, av konkreta skeenden? Ingår detta ofrånkomligt i teorins innehåll? Eller är det ett godtyckligt tillägg?

Frågeställningen är egentligen hur viktig som helst – den berör våra fysikers lösning av skapelsens gåta. Ur formelnätet framträder en vision av tidens födelse. Svaret på gåtan är enkelt: Big Bang. Det är ett svar som låter enhetligt. Det framställs också som enhetligt. I verkligheten innehåller det dock två helt skilda tankemässiga delar. En av dessa är beskrivande och återger en fysikalisk process som i dag förefaller väl belagd. Den andra är märkvärdigt nog filosofisk. Den fysikaliska håller sig till själva den ursprungliga explosionen och säger att rätt slag av smäll ger upphov till tid. Det är ett egendomligt påstående och förhållandet till relativitetsteorin och till det empiriska är inte tillräckligt underbyggt.

Fysik handlar om mekaniska processer som har att göra med det vi kallar materia. Det man gjort gällande, och numera tyst tar för givet, är att teorin då automatiskt tar in sådant som gäller rum och tid. Det finns i så fall ingen extra problematik som berör de senare storheterna, fysiken klarar av det hela. Det är helt enkelt så att sammanhang som gäller rum och tid i botten är av fysikalisk natur.

Om det hade funnits ordentliga skäl för påståendet hade detta varit av värde. Men sådant saknas. Återigen dyker en psykologisk fråga upp. Varför tar de ansvariga detta för givet? Det är dock fråga om kritiskt skolade vetenskapsmän av hög rang. Och det enda svar jag kan tänka mig är sorgligt: de inblandade vill gärna föreställa sig att den egna teorin innehåller mer än vad som från början är givet. Ett expansionsbehov av detta slag finns inom många vetenskaper, en tankens imperialism. »Detta kan vi också«, är tanken. Och naturligtvis är det trevligt att vederbörande på köpet får en världsförklaring.

Detta kom från avsnittet Steget från formel till verklighet i Hur går det till inom vetenskapen? skriven av nyligen bortgångne Sören Halldén, som jag kort och gott vill kalla filosof.

Så vad är det som håller mig borta från min nyfikna filosofiblogg? Filosofi!

I frågor som berör filosofins roll föredrar jag drastiska omdömen. Det är nämligen ämnet som mina vänner fysikerna och entreprenörerna försöker ta i från mig; det ämne som om och om igen prioriteras ned vid våra högskolor och universitet; det ämne som när det tas bort från kurskatalogen i mina ögon gör universitet till högskola; det ämne som kan desarmera tumstockssamhällets, vulgärutilitarismens och fysikalismens storhetsvansinniga räknemani.

Matematik är matematik, inte filosofi. Filosofi är filosofi, inte matematik. Man kan filosofera om matematiken, precis som om allt annat. Men det går inte att beräkna filosofin. Att mäta den är meningslöst. Enbart betraktad som elektrokemiska impulser i en hjärna säger den ingenting. Den som ändå ger sig på ett sådant projekt, skjuter sig själv så illa i foten att marken under fötterna försvinner.

Om filosofin är tom, då är också allt annat tomt. Och den som anser någonting annat, tror jag inte har förstått vad filosofi är för något.