Fyra finurliga felslut och hur man hittar ut

Felslut är intressanta. Det går att tänka sig mängder av möjliga och omöjliga felslut, faktiskt ett oändligt antal om man tänker riktigt länge. Men två är särskilt intressanta att fundera över, å ena sidan det naturalistiska och å den andra det moralistiska. Vad är de för ena?

Det moralistiska felslutet äger rum när man grundat på hur någonting bör vara (i moralisk mening) sluter sig till hur det faktiskt är. Ett exempel på detta är om man påstår att barn mår bäst om de får spendera exakt lika mycket tid med båda föräldrarna, enbart eftersom det är moraliskt rätt att föräldraansvaret delas lika. Lägg noga märke till att jag inte påstår att slutsatsen är felaktig, för den kan mycket väl vara riktig. Det är argumentet som framförts här som är felaktigt och värdelöst. Ett mera subtilt exempel på moralistiskt felslut är när det hävdas, ofta implicit, att eftersom alla människor har rätt att själva bestämma över sina liv, har de också lika möjligheter att nyttja självbestämmandet till sitt eget bästa.

Det naturalistiska felslutet är det motsatta, alltså när man påstår hur någonting bör vara grundat på hur det är. Ett exempel på detta är att hävda att konkurrens mellan individer är moraliskt riktigt eftersom det är så det ser ut i naturen, enligt teorin om det naturliga urvalet. Det finns ingenting som säger att naturen fungerar moraliskt rätt, eller ens att vi förstått hur den fungerar! Ett mera subtilt exempel på det naturalistiska felslutet är konservatismen, som menar att naturen gett oss ett bättre samhälle än någon enskild individ kan föreställa sig på egen hand.

På föreläsningen idag slog det mig att jag nog faktiskt kan klämma fram två helt nya felslut, lite grand för den roliga spekulationens skull. Eller ja, jag vet inte om de är nya, men jag har aldrig hört talas om dem förut. Det kan lika gärna innebära att jag har helt fel som att jag är någon framtida intressant tankegång på spåren. Därför vill jag försöka.

De två redan nämnda felsluten fungerar som komplement till varandra; de beskriver felaktiga överträdelser i var sin riktning mellan moralen och metafysiken. Men det finns ju mera än bara moral och metafysik! Vi har kunskapsteorin att tampas med också. För de snitsiga formuleringarnas skull kommer jag i resten av inlägget att kalla metafysiken för ontologi och kunskapsteorin för epistemologi.

Mina två varandra komplementerande felslut är det ontologistiska och det epistemologistiska. Vad för förbjudna överträdelser de beskriver torde stå klart redan nu, men det är ändå värt att beskriva närmare.

Det ontologistiska felslutet är att använda hur någonting är som argument för att man vet att det är så. Du tycker kanske att detta låter konstigt. Vem skulle kunna få för sig att framföra argument i stil med »bilar och björnar brummar, alltså vet jag att bilar och björnar brummar«?

Men då vill jag invända att vi faktiskt gör det här misstaget ganska ofta, fast i fråga om andra! »Hur kan du tro det, när det faktiskt inte är så?« frågar vi varandra och andra ganska ofta. Mina damer och apor, där har vi det, det ontologistiska felslutet! Men går det verkligen att göra i fråga om en själv? Det tror jag allt. »Hur kunde jag tro något så dumt« tänker vi när vi gnuggande våra näsor insett att vad vi trodde var en öppen dörr i själva verket var en glasskiva, eller när en till en början riktigt trevlig människa visade sig vara en sadist.

Men gör vi det även helt inom nuet? Den frågan är svårare att svara klart på. Jag tror vi ofta förhåller oss till omvärlden med hjälp av det ontologistiska felslutet. Jag vet att jag är en apa som skriver blogginlägg på min skrivmaskin, eftersom jag faktiskt är det. Vi vet var vi sätter fötterna, för det är där vi sätter fötterna. Om det inte råder någon tvivel kring huruvida detta också faktiskt är ett felslut, så är det ett feltänk att göra någonting alls. Och det verkar inte finnas någonting som talar för att man verkligen kan dra slutsatsen att man vet någonting för att det faktiskt är så; vi antar ständigt att det finns massor av ting som vi inte vet om! Bara en (metafysisk) solipsist klarar sig undan den här fällan.

Det epistemologistiska felslutet är i sin tur när man enbart på basis av vad man vet sluter sig till hur saker är. Nu blev det enklare! Givetvis kan man inte förutsätta att någonting är på ett visst sätt bara för att man tror det, eller vet, för den delen.

Fast kära vän, om du verkligen tar detta på allvar, så måste du ju också acceptera att du inte vet någonting alls! Själva innebörden i ordet vetskap är ju att någonting i dig, i din skalle eller var du nu befinner dig, är åtminstone kvalitativt identiskt med någonting som inte är en del av dig.

Ponera att det finns en fin gul blomma. Ponera även att du vet allting som går att veta om blomman. Men att du vet allting som går att veta om blomman innebär att du vet allting om blomman endast om blomman är totalt vetbar. Annars är det omöjligt att veta allt om den, och då är den maximala vetskapen om blomman mindre än den totala blomman.

Nu uppstår ett problem för vetskapsbegreppet! Det tycks ju förutsätta att man faktiskt vet allt om blomman, eller i alla fall vissa egenskaper hos den. Att veta är bara möjligt under förutsättningen att allt i världen är möjligt att veta. Skulle någon del eller egenskap vara oåtkomlig för vårt kunnande, då existerar inte vetandet annat än som ett tankefjun. Med logikens hjälp kan vi faktiskt också avgöra att allt inte går att veta, och det har till och med redan gjorts av Gödel. Kvantmekaniken instämmer dessutom i sak, och låter oss aldrig veta både var en partikel är och vart den är på väg. Vi kan bara veta en egenskap åt gången.

Det är här det blir cirkus av resonemanget. Vi vet alltså att vetande är omöjligt. Eller nej, vänta! Vi icke-vet att vetande är omöjligt… men det fungerar ju inte heller! Icke-vet vi inte att vetande är möjligt, då? Icke-vet vi inte att icke-vetande är omöjligt?

Nej, det där leder ingen vart. Vetandet säger oss att vi missförstått vad det innebär att veta. Det innebär någonting annat än vad vi tror. Uppenbarligen vet vi inte hur det går till att veta, eller vet i alla fall fel. Och det vet vi på något annat sätt än i ordets vanliga bemärkelse. Det epistemologistiska felslutet är när man vet istället för att tro. Vet vi vad vi tror? Det tror jag inte. Jag tror att jag tror vad jag tror.

Men är inte även tro ett slags vetskap? Jo, tyvärr verkar det vara så illa.

Det är här orden inte når längre, och det är här min favoritfilosof Zhuāngzǐ tycks börja. Vad jag i ett tidigare inlägg menade med dynamisk (istället för statisk) filosofi, det är vad som tar vid när man råkat klampa hela vägen över den här ordens gräns, den tankens väg som är så ohyggligt svår att beskriva i ord att det enda som är svårare är att beskriva den systematiskt. Filosofi är verkligen roligt, men det är först här som den blir intressant.