Minnen och spådomar

En vän på nästan helt oannonserat besök, jag i länsfåtölj och vännen i tresits. Te, för det börs i vissa sammanhang. Slumpspelet i att hon glömt betala en räkning och tappat sitt internet, som man ju använder för att betala räkningar, övergår i ett kvällsnytt språkspel; minnen nuddas vid (och kanske är åldern vi klänger runt i just nu en där man sysslar med sådant?), och när jag tänker på det så är det ju i första hand minnen samtal handlar om, med mellan dem små instuckna försök till spådomar om det fjärran eller framtida.

Fast det finns mer i samtal än bara detta. Orden är i lika hög grad delar av ett språk, som språket som helhet bara är en stavelse i en mycket högre kommunikation. Medan medvetanden sysselsätter sig med att utbyta ord och försöka förändra eller skapa idéer i varandra, så pysslar resten av oss med att förändra helt andra saker. Fötternas spel under bordet, armar och hållning, för att inte tala om vad val av tonfall, synonym och infallsvinkel tillsammans med tankarnas enda väg bland de tiotusen egentligen berättar, i smyg så att vi medvetanden inte märker det.

Det kommunicerande av spådomar och minnen som vi tror oss i huvudsak vara sysselsatta med tycks när man tänker på saken snarare vara lite skum på toppen av samvarons svallvågor. Utan språk hade vi inte bott i radhus, men vi hade fortfarande bott tillsammans; allt det där som gör oss mänskliga tycks fungera utan språk. Vår systematiska kunskap är också absolut språkberoende. Utan språk hade det nog aldrig utvecklats några vetenskapliga principer, och att de utgör mänsklighetens krona säger inget mera än att en människa utan dem är något okrönt, för människan är inte hennes principer. Våra rationella tankesystem, juridiskt organiserade samhällen och parkeringsplatser verkar med ens bara vara ett tunt ytskikt, när tanken når hit.

Bara i grund och botten är vi inte alls några djur… äh, det där får jag formulera om från början: Det är inte bara i grund och botten vi är det som djuren också är, utan nästintill helt och hållet. Att vi ändå helt uppehåller oss med det medvetna och på det hela taget genomgående rationella, kan inte betraktas som något annat än hybris utan en viss möda. Dock är det inte svårt att förklara varför: Vad våra medvetanden sysselsätter sig med, är ju vad vi är medvetna om, och det verkar vara en oskriven lag för allt levande att det som medvetandet i en viss situation inte känner till ska behandlas som om det inte fanns. Det är nog bättre att kalla det för en självklarhet än att kalla det hybris.

När vi nu sitter i fåtölj och soffa och pratar, så är den bokstavliga innebörden av vad vi säger ett pytte i jämförelse med allt det övriga som sker. Större delen av oss befattar sig aldrig med något så trivialt som samtal i ordets vanliga bemärkelse, utan tar hand om det verkligt väsentliga istället: Att vara människa.

Till kojs ikväll kryper jag för övrigt nedsjunken i metalogik och kunskapens ontologi. De är ganska goda sängkamrater.