Om hur stringens låter som flum, och vice versa
Amatörfilosofiska samtal har en tendens att bli intressanta, inte för att de klargör detaljer i det rationella tänkandets ofta ganska krångliga skrymslen och hörn, utan för att de kan leda en fram till nya och omvälvande sätt att tänka. Den fria spekulationens kärleksfulla filosoferande.
Vi fastnade idag i kylan på några stenplattor i ett sådant samtal. Hungriga var vi också. Studenter passerade oss på väg till och från sina cyklar, och kan mycket väl ha sett snett på oss bakom våra ryggar när de råkat fånga in några av våra rymmande ord med öronen. När vi talar om galet framspekulerade tokigheter finns i mig ingen känsla av att de brottsstycken som förbipasserande snappar upp upplevs som särskilt underliga, till exempel »språket är som en icke-kroppslig parasit som styr våra liv och förökar sig«. Min mage säger mig att de på något sätt flyger under radarns räckvidd.
Det är när vi kommer in på det faktiska kursmaterialet som känslan prompt infinner sig att vi måste framstå som tokiga. Säg att vi pratar om konstitutionsfilosofi, och använder minnet av den tidigare föreläsningen inom oss för att få exempel att bolla tankarna medelst. Det måste låta helt förvrängt i andras öron! »Gemet består av koppartråd, men gem och koppartråd är olika objekt, som trots detta består av samma materia. Alltså kan två helt olika objekt existera på exakt samma plats samtidigt. Men det går ju inte!«
En liten cirkel med tuppkycklingar som förskräckt försöker gala bort den relativism som hopar sig kring oss. Någon blir förvirrad, någon annan nihilist, en tredje lämnar frågan och ställer en annan istället. Det är ganska roligt.
Parentesen i sammanhanget, eller kanske till och med dagens största insikt, är att lärarutbildningen inte alls såsom ofta hävdas gör studenterna till relativister. Det är tillräckligt med bara någon månad av filosofistudier för att inse att den är otroligt dogmatisk, eller kanske närmare bestämt stoffcentrerad. Lärarens funktion ska vetas, inte kunnas. Problemet med dogmer som ska omfatta något så komplext som ett klassrum ur alla viktiga och relevanta synvinklar, är att de blir omöjliga att omfatta. Lösningen blir studentens situationism – rapa upp de rätta svaren på tentamen, och lämna sedan den där omöjliga massan av kontradiktiv teori därhän. När nu de storpolitiska ideologiska strömningarna för dagen problembeskriver lärarutbildningen som relativistisk och flummig, kommer lösningen antagligen att bli ännu mera stoff och systematik. Det egentliga problemet kräver det motsatta för att åtgärdas, men det är tabu att inte klaga på allt som har med skola att göra. Tack, Jan, för dina två decennier av retoriskt sanningsskapande, och för att du valt att bekämpa den tidigare verklighetens fiender med ytterligare mängder av overklighet som vapen.
Det är inte utan en viss uppgiven sarkasm jag bär en t-tröja med texten FLUMPEDAGOG; vad utbildar jag mig till om inte lärare i improvisation, piano och musikämnet rent allmänt?
2 kommentarer till inlägget
Janne skrev den 20 april 2010 kl. 07.47:
Hej!
Du säger något mycket intressant när du skriver att "lärarens funktion ska vetas, inte kunnas". Idédiskussionen bakom läraryrket (som den grupp människor som skall omsätta skolans funktion(er) i praktiken) tror jag skulle behöva föras mer i det öppna - d.v.s. som en röd, återkommande tråd i utbildningen.
Nu står man, som ni, i kylan på några stenplattor och försöker föra den. Vilket är bra eftersom den diskussionen är friare än den strukturerade lärarprogramsdiskussionen, men samtidigt tror jag den senare skulle bidra till att både rättfärdiga de galet framspekulerade tokigheterna och hjälpa blivande lärare att se sig själva som delar av en läraridé man är delaktig i att skapa.
För övrigt gillar jag motiveringen att bära tröjan. Uppgiven sarkasm. Det ger mig en känsla av att vi har en del gemensamt... ;)
Simio skrev den 20 april 2010 kl. 12.04:
Hej Janne! Först om flumpe: Hurra för den! I min familj (enl. det vidgade familjbegreppet) är vi två bärare. Därefter något om den här bloggen, och framför allt vilken riktning den tagit efter att jag skrev det här inlägget: Jag tar här ut svängarna bortom det epistemologiskt godtagbara. Det gäller även mitt följande svar till dig. :)
Så mitt standardsvar om lärarutbildningen ur ett studentperspektiv: Alla tycker allt ska ingå. Men nu är den full och raglar omkring i en park!
Börja med att blanda id och fenomenografi till en röra av fenomenal semidiotik. Till detta fogar vi lärarutbildare som inte lyckas för sig själva göra tillräcklig skillnad på den kvalitativa forskningens självkritiska inställning och sin undervisning. Blanda till en gedigen tårtbotten, till sin karaktär ungefär som en tysk julkaka. Grädda någon timme i 150°C, och ge den därefter ett hölje av apelsinchoklad. Garnera med rostade mätarlarver och små marsipanpojkar i prinsessklänning.
Ur mitt eget perspektiv, vilket inte är identiskt med sarkasmerna ovan, så är ambitionerna bra. Däremot verkar genomförandeaspekten inte vara tillräckligt konkret i alla policies jag titt som tätt tar del av. Det problemet tror jag främst, men inte enbart, beror på analytiska eftergifter för dem vars uppdrag det är att skapa policies, alltså politiker. Forskningsbaserad lärarutbildning är hipp hurra, men så icke forskningscentrerad. Studentcentrum ska inte bara vara en expedition på campus. (Och jag vet ju hur det kämpas med att få ordning på just detta.)
Och mot(?) allt detta ställer jag följande: Du har rätt! Både i problembeskrivning och lösning; röd tråd finns insydd men skyms av tyget, och borde istället sys med rejäla korsstygn. Men tiden är för knapp. Vårt ovan beskrivna stenplatta samtal i höstas var en rast i en filosofikurs, inte en pedagogik-dito. Filosofi är ett ämne med förhållandevis lågt antal bokstäver per h-poäng. Man har därvid inte bara tid att tänka efter – utan det är absolut nödvändigt att man gör så, om man ska hitta från en föreläsning till nästa.
Den analytiska filosofins semantiska fixering går visserligen för långt ibland, men den har fört med sig en del gott. Godast i istället denna kaka är att få om några ord nystipuleras i onödan. Ovanstående inläggs poäng är dock att den typ av stringens som hårklyveri med precision uppbär till ytan ter sig som flum, medan rätt makabert mindre intellektuellt rediga tankebanor ofta låter ordnat ordentliga och bra. Jag ser det som ett slags semantiskt felslut; att ta det som stämmer i termernas värld för giltigt i den övriga. Detta ställer givetvis allt jag skrivit nu i tvivel. :)
Lämna en kommentar