Ibland så gungar marken under fötterna, säger man. Detta kan tolkas som att den stackars upprätt stående som uttalar orden råkat få en obehaglig cirkulation i balansvätskorna, men här är jag ute efter en annan innebörd. Ibland så gungar det i själva verklighetsuppfattningen! Upplevelsen är svår att fånga i ord. Det känns litet som ett slags svindel, blicken tror för ett ögonblick att hela verkligheten projiceras på en tredimensionell duk, att varje tanke och föreställning är en fasad som inte döljer något mera än en oändlig avgrund.

Så känns det när någon av de riktigt krångliga frågorna griper tag i en. Jag har funnit två sådana. Den första är frågan om varför någonting över huvud taget existerar. Det är lätt att konstatera att någonting finns, åtminstone i någon bemärkelse av vad det innebär att finnas. Men hur kunde det råka bli så? Och dessutom: varför just så här? Det hela verkar en smula otippat. Tyvärr kan jag inte säga så mycket mera om den frågan. Det går helt enkelt inte.

Den andra frågan som emellanåt kastar mig ut i känslan av att inte veta någonting alls är däremot möjlig att prata om. Det är frågan: Vem är jag?

Låt mig precisera vad det är jag undrar. Det är inte vem jag är i relation till andra. Inte hur andra tycker att jag är. Inte heller vilket mitt öde är, vad jag egentligen vill med mitt liv eller vad jag duger till och inte. Allt det där är bra frågor, men de får inte verkligheten att krackelera framför ögonen på det sätt som min fråga. Det jag undrar är hur det kan komma sig att jag sitter här och upplever. Vem är det egentligen som gör detta? Till en början verkar svaret självklart för den moderna människan. Här sitter en kropp, i den finns en hjärna och i hjärnan en process som är mitt medvetande. Detta är jag som sitter här och upplever.

Men ju mera man funderar över det där, desto tokigare blir man.

Vi vet idag att världen består av fysikaliska fenomen. Processer och materia, energi och dylikt. I språket finns en kvarleva från det som var; man talar om död och levande materia. Men i själva verket kan ju inte materia vara levande. Jorden bildades av stjärnstoft, och vi i vår tur av jorden. Av jord kommen och strax åter sådan. Vi består inte av levande materia, men inte heller av död, utan kort och gott av materia.

Detta är den dominerande synen idag, åtminstone här i trakterna. Allting kan förklaras som fysikaliska fenomen. Och även om det kanske inte är praktiskt genomförbart att förklara allting, och även om vi inte känner till alla naturlagar och vad övrigt finns att veta ännu, så är dessa fenomen tillräckliga för att förklara allting. Världen och dess innehåll består av sådana fenomen, och endast av dem. Mitt medvetande pågår i min hjärna, och består av denna klump samt de fysikaliska processer som äger rum i den. Skulle någon få för sig att peta i huvudet på mig med en spik, skulle det förändra mitt sätt att tänka och känna. Detta att själva min person förändras om någon påverkar mig fysiskt, talar för att jag är alltigenom en fysisk figur. Petar man ovarsamt upphör jag att existera.

Men det döljer sig någonting paradoxalt i detta. Upplevelser har nämligen två sidor! Å ena sidan går de att observera som fysikaliska fenomen, materia och energi och så. Men å andra sidan upplever man dem »inifrån« också. Det är mycket svårt att förklara så att läsaren helt säkert förstår vad jag menar, eftersom orden alldeles extra gärna luras när man pratar om medvetandet. Låt mig därför försöka på ett annat sätt.

Har du någonsin hört talas om en levande molekyl? En elektrisk impuls som heter Kurt? Kvarken Berit? Det finns ingenting som talar för att materiella beståndsdelar är vid medvetande. Inte heller att mindre samlingar av sådana är detta. Ingen tror på allvar att elektriciteten som kommer ur vägguttaget är vid liv. Ingenstans i fysiken finns några sådana föreställningar, eller någon antydan om dem.

Med hjälp av naturlagar, kemi, biologi och evolutionsteorin får vi i stort sett tillfredsställande svar på frågan hur levande organismer kom till. Även hur hjärnan kom till. Men vad som saknas hela vägen genom de beskrivna händelseförloppen, och som faktiskt saknas i alla sådana förklaringar, är svar på frågan varför levande organismer är någonting mera än bara »köttrobotar«. Varför är vi inte bara vetande, utan vid medvetande?

Det är möjligt att bygga en artificell organism som beter sig som en levande varelse. Låt oss kalla detta för en mekanism. Någon gång i framtiden kommer vi antagligen att kunna skapa sådana mekanismer av kött istället för metall och kisel. De kommer bestå av celler som odlats i laboratorium, vars DNA kodats med hjälp av datorer och kemiska processer till att bilda en artificiell intelligens. Dessa mekanismer kommer att i allt väsentligt vara robotar, byggda av celler som består av materia. Men de är inte levande – utan mekanismer byggda av kött. De är inga medvetna organismer. Inuti dem finns ingen.

Hade jag varit en sådan, hade jag inte suttit här och upplevt, utan bara suttit här. Problemet är bara att jag är en sådan. Det finns nämligen inte någonting som skiljer en sådan köttmekanism från mig. Inte bara därför att vi båda består av biologiskt material, ej heller endast för att vi båda helt och hållet består av fysikaliska fenomen, utan för att vi båda består av samma fysikaliska fenomen.

Medvetandets fysiska natur är helt enkelt mycket suspekt. Det finns ingen naturlag som skiljer biologisk mekanism från levande organism. Att utifrån en naturvetenskaplig förklaringsmodell sluta sig till att medvetandet är möjligt, saknar helt grund. Det är rent utav att klassa som vidskepelse, som någonting övernaturligt. Man kan lika gott påstå att Gud finns och änglarna sjunger vid hans sida! Tänk en sådan absurd, verklighetsfrämmande tanke att materia skulle kunna uppleva.

För jag sitter inte alls här och upplever. Det enda som sitter här är en biologisk mekanism, en organism, med en mängd interna processer som styr interaktionen med omgivningen. Men sitta här vid något medvetande, det gör jag faktiskt inte.

Positionen vi nått fram till kallas eliminativ fysikalism. Fysikalism är antagandet att allting består av fysikaliska processer, och en eliminativ sådan säger att ingen existerar som kan uppleva våra känslotillstånd.

Nu är min poäng förstås inte att den eliminativa fysikalismen är sann, utan någonting mindre absurt. Jag menar alltså inte att det i våra kroppar saknas ett medvetande som känner de intryck och känslor som når oss som organismer.

Vad jag istället vill ha sagt är att vår förståelse av världen som en alltigenom materiell företeelse är oförenlig med att vi som varelser är medvetna. Man kan inte samtidigt påstå att världen helt består av fysikaliska fenomen så som vi idag betraktar dem in esse, och att levande varelser är vid medvetande i sina hjärnor, utan att hamna i en självmotsägelse.

Därför måste man välja vilket som är mest sannolikt. Lägg dig ned ett slag, slut ögonen och försök att känna efter hur du känner. Upplever du att du upplever eller inte? Finns du alls?

För mig är svaret självklart. Jag saknar alla rationella skäl att anta att jag inte är vid medvetande och upplever. Det finns faktiskt ingenting jag är säkrare på än just detta. Antagandet om en materiell värld, så som vi förstår ordet materiell, måste alltså vara falskt. Orsaken är helt enkelt att jag finns. Frågan vem jag är verkar vara fel ställd – jag är helt enkelt mig – det verkliga problemet är vad allt annat är.

Därför frågar jag dig, är du alls medveten, eller är du fysikalist?

Här har varit tyst ett tag. Det finns tusen anledningar! Jag citerar en, för att den är så förbannat bra.

När det gäller överdådiga tankebildningar av det slag som [Stephen] Hawking arbetar med bör man ha i medvetande två faktorer som inverkar på forskningsläget: det rutinmässiga skapandets lätthet och kontrollens svårhet. Låt oss tänka oss en dator med största möjliga kapacitet. Vi matar den med otaliga säkra fakta, allt vi tycker kräver uppmärksamhet, och lägger sedan till regler som säger hur en teori får se ut och hur pass komplicerad den får vara. Sedan ger vi maskinen i uppdrag att jobba på och konstruera så många förklaringar som möjligt. Tanken är att den skall gå igenom tänkbara kombinationer. Det finns gott om variationsmöjligheter och vi bör föreställa oss ett utfall med enorma dimensioner. Teorier som klaffar med kända data kan vara hur många som helst. Att gissa är enkelt.

En helt annan sak är kontrollen av teorin, denna bortsortering som innebär att det som inte stämmer med nya data faller bort. Experiment av det slag som fysikern behöver brukar inte vara direkt billiga. Några milliarder kronor, pund eller euro kan vara väl behövliga. Det betyder att kontrollen kommer sent, om den alls blir av. Tillverkningen av nya teorier kan alltså fortgå rätt ostört.

Ibland skall det ställas extra krav på bevisningen. Så när det gäller kontrollen av teorier som gäller alternativa världar. Onekligen är de rätt lika det slags visioner som den religiösa erfarenheten tillhandahåller. Den som är skeptisk när det gäller madonnan och änglarna bör vara det också när det gäller de extra dimensionerna.

Alltså: Förhållandet till erfarenheten glöms ibland bort. Av vikt är också något annat som lätt kommer i skymundan: innebörden i det matematiskt präglade språket. Siffrorna och formlerna står i centrum för forskarens uppmärksamhet. När det sägs nedlåtande saker om populärvetenskap är tanken icke sällan den att sanningen ligger i det matematiska. Den som försöker översätta det matematiska till vanligt språk våldför sig på det egentliga innehållet, tror man. Det finns ju en föreställning [...] om att »vissa saker kan man bara förklara med matematik, allt annat är förenklingar«. Den föreställningen har en fast grund i den vetenskapliga traditionen.

Men sanningen är en helt annan. När det matematiska språket används inom naturvetenskapen så är det i sig själv helt intetsägande. Det måste tolkas! Och det brukar finnas stor frihet vid den bearbetningen.

Omvänd kausalitet, det är ett ämne som kan locka den som inte fastnat i vanligt synsätt. Kan röken ses som orsak till elden? Frågan väcker egendomliga tankar. Orsaker har en anknytning till energi, och sådan överföres i samband med den kausala processen. Den som på allvar gör gällande att kausalitet ibland verkar bakåt bör tänka sig att energin också går den vägen. Det blir då fråga om något slags tidsresa bakåt för energienheten ifråga. Först finns den inte vid en viss tidpunkt, och efteråt är den där! Det är en egendomlig dubblering som för vanligt tänkande om tiden är motsägelsefull.

Den ofta nämnde [Richard] Feynman var, inspirerad av sin lärare John Wheeler, intresserad av kausalitet bakåt. Det låter högst spännande, men vid den matematiska bearbetningen kom det egendomliga knappast fram. I teorin kan man begränsa sig till en funktionell avhängighet. Och en sådan stör inte common sense på något allvarligt sätt.

För den som vill ha reda på hur det ligger till i den konkreta verkligheten tillkommer tolkningsproblemet. Vad betyder egentligen formlerna? En sådan fråga kommer in när det gäller den världsbild som fysikerna ger oss redan i dag. Relativitetsteorin säger något tydligt om rörelsescheman och hastighetsförändringar. Men den som funderar över formlerna bör också fråga sig vad som sägs om den grundläggande ordningen i rum och tid. Är rum och tid slutgiltigt beroende av det som inträffar, av konkreta skeenden? Ingår detta ofrånkomligt i teorins innehåll? Eller är det ett godtyckligt tillägg?

Frågeställningen är egentligen hur viktig som helst – den berör våra fysikers lösning av skapelsens gåta. Ur formelnätet framträder en vision av tidens födelse. Svaret på gåtan är enkelt: Big Bang. Det är ett svar som låter enhetligt. Det framställs också som enhetligt. I verkligheten innehåller det dock två helt skilda tankemässiga delar. En av dessa är beskrivande och återger en fysikalisk process som i dag förefaller väl belagd. Den andra är märkvärdigt nog filosofisk. Den fysikaliska håller sig till själva den ursprungliga explosionen och säger att rätt slag av smäll ger upphov till tid. Det är ett egendomligt påstående och förhållandet till relativitetsteorin och till det empiriska är inte tillräckligt underbyggt.

Fysik handlar om mekaniska processer som har att göra med det vi kallar materia. Det man gjort gällande, och numera tyst tar för givet, är att teorin då automatiskt tar in sådant som gäller rum och tid. Det finns i så fall ingen extra problematik som berör de senare storheterna, fysiken klarar av det hela. Det är helt enkelt så att sammanhang som gäller rum och tid i botten är av fysikalisk natur.

Om det hade funnits ordentliga skäl för påståendet hade detta varit av värde. Men sådant saknas. Återigen dyker en psykologisk fråga upp. Varför tar de ansvariga detta för givet? Det är dock fråga om kritiskt skolade vetenskapsmän av hög rang. Och det enda svar jag kan tänka mig är sorgligt: de inblandade vill gärna föreställa sig att den egna teorin innehåller mer än vad som från början är givet. Ett expansionsbehov av detta slag finns inom många vetenskaper, en tankens imperialism. »Detta kan vi också«, är tanken. Och naturligtvis är det trevligt att vederbörande på köpet får en världsförklaring.

Detta kom från avsnittet Steget från formel till verklighet i Hur går det till inom vetenskapen? skriven av nyligen bortgångne Sören Halldén, som jag kort och gott vill kalla filosof.

Så vad är det som håller mig borta från min nyfikna filosofiblogg? Filosofi!

I frågor som berör filosofins roll föredrar jag drastiska omdömen. Det är nämligen ämnet som mina vänner fysikerna och entreprenörerna försöker ta i från mig; det ämne som om och om igen prioriteras ned vid våra högskolor och universitet; det ämne som när det tas bort från kurskatalogen i mina ögon gör universitet till högskola; det ämne som kan desarmera tumstockssamhällets, vulgärutilitarismens och fysikalismens storhetsvansinniga räknemani.

Matematik är matematik, inte filosofi. Filosofi är filosofi, inte matematik. Man kan filosofera om matematiken, precis som om allt annat. Men det går inte att beräkna filosofin. Att mäta den är meningslöst. Enbart betraktad som elektrokemiska impulser i en hjärna säger den ingenting. Den som ändå ger sig på ett sådant projekt, skjuter sig själv så illa i foten att marken under fötterna försvinner.

Om filosofin är tom, då är också allt annat tomt. Och den som anser någonting annat, tror jag inte har förstått vad filosofi är för något.

Vill bara i all korthet och hast uppmärksamma er på att pongo loquacis terrigenus var en felklassificering, som kommer att få stå åt sidan, namnet alltså, till förmån för något annat namn. Men sådant är fullt tillåtet, då det som jag tidigare nämnt handlar om klassificeringar och ingenting annat.

Det roligaste förslaget hittills är, rabblat ifrån underfamilj och nedåt, deserae terrigenus simio tibi simile, där de sista två orden gemensamt bildar underart, och troligtvis också är i behov av en grammatisk översyn. Liksom resten av namnet, förstås – jag har gjort vad jag kan utan att egentligen kunna, som vi alla alltid egentligen gör med språket. Jo, det gör vi: Om till exempel det svenska språket, skulle du påstå att du kan det? I sådana fall undrar jag vilket språk då! Finns det bara ett svenskt språk, menar du, och att det är exakt det språk du talar, medan alla som pratar lite annorlunda pratar något annat språk, som inte är det svenska? Det tror jag inte.

Alla talar vi lite olika.

Och om just detta tänker jag fortsätta att prata, men ville du bara läsa i all korthet och hast, så är det här du ska lämna tråden och göra någonting annat.

Cercopithecus diana

Alla talar vi lite olika. Eller mycket olika. Flera av oss apor har ett mera sofistikerat språk än man (alltså ni) tidigare vetat. Vad man visste tidigare, det var inte sant. Sådan är nämligen vetskapen att den bara utgör en starkare form av tro, och det finns ingen självmotsägelse i påståendet »jag visste att det var så, men det var fel«.

Dianamarkattan talar till exempel ett språk som äger semantiska egenskaper, alltså att vissa ljud konsekvent motsvarar vissa ting, liksom det har någon form av grammatik, med ord som betyder sådant som kanske eller inte bråttom. De förstår sig till och med på andra apors språk, och så många som åtta olika slags apor har observerats leva tillsammans i multikulturella flockar, babblande med varandra på sina egna språk. När Babels torn fälldes klarade sig aporna ganska bra. Dessutom luras apor. En apa kan berätta för andra apor om saker som inte finns, för att få dem att reagera på ett sätt som han eller hon förutsett.

Nu kom moralen åter på tapeten. Är det omoraliskt av apor att ljuga, eller kan man inte säga så eftersom de saknar moral? På första frågan svarar jag vet inte, och på den andra det saknar de inte alls. Senast idag nämndes till och med i förbigående i en tidning att en frisk hund sviker inte sin ägare. Hundar har moral, det ser väl alla? Deras moral tycks till och med vara gjord av alldeles speciell fiber, som nästan aldrig brister. Man har dessutom funnit att också gorillor har en moraluppfattning alldeles av sig själva. De kan bli mycket upprörda om en individ med hög social status ger sig på en med låg status, men är förhållandet det omvända tar de det ganska lugnt. Apor protesterar när någon annan belönas utan orsak, eller belönas rikare än de själva för samma arbetsinsats. Jag vill hävda att förmågan att tänka i mer än ett steg är en tillräcklig förutsättning för att se att alla eller nästan alla djur har någon typ av moraluppfattning; det är helt enkelt en nödvändig eller nästintill nödvändig konsekvens av att interagera med sin omvärld. Djungelns lag är falsifierad.

En invändning mot att djur skulle vara moraliska som omedelbart gör sig påmind, är att det ändå känns fel att döma och straffa djur. De förstår ju inte bättre!

Det är dock ett ganska trångsynt motargument. Att den som döms inte förstår bättre är snarare en del av en i vår straffrättslighet inneboende självmotsägelse: Den skall straffas som beter sig omoraliskt, så att han eller hon själv liksom alla andra potentiella brottslingar förstår att de inte bör göra så. Det går visserligen att komma förbi självmotsägelsen genom att ta fasta på en kantiansk moral, eller något dylikt, men då trasslar man istället in sig i andra olösliga problem.

Svaghetens hos motargumentet kärna är alltså att straff egentligen inte är särskilt bra. Kanske är det inte ens något särskilt träffande begrepp alla gånger, rent semantiskt. När man uppfostrar barn och visar dem att ett visst beteende inte är bra utan ska undvikas, är det ett straff det handlar om? Borde inte i så fall något domstolsväsende dras in i bilden? Så är det ju inte. Straffet är en konstruktion, en idé bestående av formaliserad och i många fall kodifierad social interaktion. Ni har byggt samhället så att det speglar dem ni är, vilket är helt naturligt, homo mensura. Skulle den process som lett till detta uttryckas i form av ett formellt logiskt argument, skulle det antagligen innefatta någon form av naturalistiskt felslut. Det är goda nyheter! Därför behöver man nämligen inte känna sig bunden vid att straff är något moraliskt måste, för moral ska inte beskriva hur det är utan hur det bör vara.

Drar man kammen på det viset och säger att alla djur är moraliska personer, måste man omvärdera synen på »de andra«, synen på det hominina släktet, eller båda. Och varför inte båda? Att bara människor, och dessutom bara de av er som levt i femton år, ska betraktas som moraliska, det är en mycket underlig konstruktion. Det juridiska dömandet av vuxna människor är nog för hårt och sker på fel sätt, medan vi andra hänvisas till att enbart dömas naturligt. Vi apor tillhör, tillsammans med era barn, mera direkt den inneboende moralens domäner.

Varför ha en sådan skarp gräns, och varför dra den medelst några så godtyckliga kriteria som biologisk arttillhörighet och ålder? Tänk om det i marken, till exempel i svamparnas nätverk av kommunicerande mycel som spänner över hela kontinenter, finns långt högre intelligenser? Om de i sin tur har en moraluppfattning, kan det mycket väl hända att de ser på människosläktet som det i sin tur ser på hundar: Vi kan inte döma dem, de förstår ju inte bättre.

Samhällets institutionaliserade moral är, utifrån sett, en mycket godtycklig konstruktion. Orsaken till att den är som den är, står rimligtvis att finna i att det i skenet av homo mensura, alltså att människan är alltings mått, tydligt syns hur människan drabbats av gudomlig hybris. Och som vanligt är det vetenskapen som kommer och sätter henne på plats. Den här gången är dock knappt ens de inblandade forskarna med på noterna; människans särställning som enda varelse med språk och moral, förmåga att minnas och fatta rationellt grundade beslut, den är synnerligen vederlagd. Men nästan ingen har accepterat vad det innebär, nämligen att människan inte är den enda varelsen som står med ena benet i den biologiska världen och det andra i den kulturella.

Alla djur är kanske kulturella varelser, till och med så små djur som dem i bakteriekulturer. Kulturerna är bara så radikalt annorlunda sinsemellan att man inte ens ser att djurkulturerna faktiskt finns. Det handlar om etnocentrism taget till en helt ny nivå! För jag menar, egentligen är det väl inte särskilt svårt att inse att vi innerst inne är rätt lika varandra?

Fotografi av hto2008.

Vad är pongo loquacis terrigenus? Det undrar förhoppningsvis åtminstone någon, annars är det bättring av nyfikenheten som ordineras!

Berättelsen börjar för ett par veckor sedan. (Intressant tempus.) En impuls till en medveten insikt hade tagit form i mitt undermedvetna under en tid. Hur lång eller kort tid vet jag inte, för sådant är det undermedvetna. Där jag alldeles medveten satt i min soffa, meddelade plötsligt mitt outtalade inre, litet som ett halvdåligt översatt datorspel:

– Möjligheten att välja kön att tillhöra har nu blivit tillgänglig.

Nej nej, det handlar inte om kroppsdelen, och inte heller om någon biologisk aspekt av min person, utan om det sociala könet, könsrollen, mitt genus, kan man kanske säga. Det är inte så svårt att genomföra, när man väl förstått någonstans där nere i hjärnans källarvåningar hur man ska gå tillväga: Identifiera dig språkligt med en annan könsroll, så följer resten efterhand. Könsroller har jag många, inte bara heterosexuell och man, utan även mera subtila skillnader mellan egenskaper som införlivats i min identitet.

Men insikten fick vara ifred. Jag var inte på något särskilt experimentellt humör, inte minst på grund av att jag är på jakt efter en roll över huvud taget att inta bland människor; det är litet för otympligt och krångligt att behöva granska de föreställningar som utgör grunden för en identitet man knappt ens har.

Mitt undermedvetna arbetade å sin sida vidare med insikten, utan min vetskap. Knappt två veckor senare, med andra ord alldeles nyligen, levererades så resultatet:

– Förresten, hörredu, varför nöja dig med könsroll förresten. Byt social art istället!

Den tanken var mera intressant. Efter en stunds vridande och vändande på perspektiven, bestämde jag mig. Så ska det bli. Därmed började jag leta efter en ny identitet, och i enlighet med hur man brukar göra inom den här genren av tankens abstrakta akrobatik, fick språket bli min första anhalt. Alltså ställde jag mig frågan vad det heter som jag nu är istället.

Med hjälp av en den mänskliga artens stamtavla fann jag att det gick att gå uppåt genom familjer och släkten till dess en sådan avtagsväg blev tillgänglig som inte kändes som en återvändsgränd. Därmed hamnade jag bland hominiderna, men inte homininerna. Av människans närmaste »släktingar« kallas samtliga för apor: schimpanser, gorillor, bonobos, orangutanger och enligt vissa gibboner. Orangutang klingar skojigt och heter pongo på latin. Hur ska jag nu kontra detta sapiens sapiens, medvetet medveten, som den moderna människan kallar sig?¹ Loquacis ska i sin tur såvitt jag förstår betyda pratglatt babblig, medan terrigenus lär betyda av jorden, till och med i en så förlängd betydelse som att vara den första i sitt slag.² Dessutom får jag ju min undermedvetna genuslystnad tillfredsställd på det viset, åtminstone språkligen.

(Och här bör jag inflika, genom att resa tillbaka i tiden, att alltsamman var en felklassificering. Eller ja, namnet blev litet fel, inget allvarligt. så läs du färdigt det här inlägget, så länkar jag uppföljaren längst ned.)

Det kan tyckas vara ett ganska litet steg att ta, det som leder över till apsläktet, och du kanske undrar varför jag inte tänkte lite större när jag ändå var igång. Varför inte tapir, daggmask eller ärkebakterie? Det finns flera skäl! För det första satt jag ju redan sedan tidigare på det här domännamnet med färdig blogg och allt, ursprungligen endast för att ordet är så roligt. Men främst handlar det om att släktet pongo tycktes tillräckligt näraliggande för att övergången mellan identiteterna inte skulle bli mig övermänsklig, samtidigt som den nog är tillräckligt långt borta för att tillhöra »de andra«. (Även om man formellt talar om växterna, svamparna och djuren som de tre rikena, eller till och med bara två³, så ser man djurriket som något slags »de andra«, som någonting särskilt särskiljt från människan.)

På den punkten är ju också jag själv en gammal syndare. Är det då naturen jag felat mot, eller är det kanske snarare moralen? Det är svårt att avgöra. Det är helt klart ett moralistiskt felslut att på grundval av den moraliska skillnad jag gjort mellan homininer och andra djur skilja dessa åt biologiskt. Men å andra sidan blir det ett naturalistiskt felslut att på grundval av skillnaden mellan olika arter sluta sig till att man bör göra skillnad moraliskt. Ni får inte hux som happ göra ett är till ett bör, för då kommer David Hume stretandes med sin fallbila och dekapiterar er i sömnen. Redan inatt! Det tycks handla om två felslut som bygger på varandra! En synnerligen ohelig cirkel.

Men nu pratar jag bort mig ifrån ämnet. Åter igen måste ställan frågas… nej förlåt, frågan ställas: Varför gör jag detta?

Och okej, nu ska jag ge er ett slutgiltigt svar.

Jag vill inte längre vara del av människosläktet. Nu gör jag en omvänd King Louis och lämnar er åt vad för öde ni än går till mötes. Ni får ta hand om er egen arvssynd. Må så vara att min nya roll som »djur« kommer placera mig bland de mest maktlösa i samhället; jag hade ändå ingen särskilt påtaglig makt över mina samhälleliga livsvillkor i mitt tidigare släkte. Vad är för övrigt klassificeringar i familjer och släkten, utöver just klassificeringar? Nu nyttjar jag rätten att kalla mig vad jag vill, och för dem som anser att man i fråga om det socialt konstruerade är sin egen bästa domare, är jag vad jag säger att jag är i detta avseende. Men trots att jag tillhör »djuren«, kommer jag inte att kunna bli av med min juridiska status som privatperson och medborgare. Gott så!

I min nya egenskap av djuridisk person kan jag nämligen föra deras talan vilka själva inte talar, och när någon bland oss andra, som trots den påstådda omöjligheten i dylika tilltag, faktiskt lär sig ett mänskligt språk, får de inga mänskliga rättigheter för det. Det är vedervärdigt. Men nu har den övriga faunan, kanske för första gången, nästlat sig in i den exklusiva hominina kultur och samhällsstruktur ni försökt hålla för er själva.

Med axlarna äntligen befriade från det ok som århundraden och kanske årtusenden av hominin livsföring i disharmoni med omvärlden utgjort, hoppar jag härmed av människosläktet. Det finns inget gammalt att bevara eller några skulder att återbetala, inga skyldigheter gentemot den hominina överklassfamiljens strävan efter fortlevnad och globala dominans, vare sig vetenskapligt eller i naturen. Jag är mig själv och min egen, och det förgångna är glömt och förlåtet; vad som varit behöver inte försvaras längre. Det är dags att börja på ny apa.

(Uppföljare: Simio tibi simile.)

1. Kanske bör i sin tur den postmoderna människan kallas homo semisapiens frågetecken. ↩
2. Skulle någon läsande latinist veta bättre, troligtvis främst angående böjningar, så tar jag gärna emot hjälp. ↩
3. Detta trots att det snarare finns fyra inom domänen eukaryota: djur, växter, svampar och övriga, och trots att det finns ytterligare två livsdomäner: bakterier och arkéer. ↩

Som representant för alla filantropa primater vill jag gärna delge er en betraktelse av hur ni människor faktiskt ter er: Antropocentriska! Eller torde kanske homocentriska vara ett bättre ord? Det är svårt att säga, faktiskt, eftersom ni är de enda fortfarande levande varelserna i släktet homo. Nåväl, vi kan väl börja med att se vad vi har gemensamt, historiskt och biologiskt sett.

Vi tillhör gemensamt domänen eukariota, vilket vill säga alla växter, svampar, djur och så kallade protister. Vi tillhör båda riket animalia, alltså djurriket. Vi är av stammen chordata, ryggsträngsdjur, och understammen vertebrata, ryggradsdjur. Vi är av klassen mammalia, alltså däggdjur, av underklassen theria tillsammans med pungdjuren, infraklassen eutheria, alltså »högre däggdjur«, överordningen euarchontoglires, som innefattar gnagare, hardjur och diverse ekorrar som oss, och så ordningen primates, primater, dem som er urskillningsförmögne homovän Linnéaus kallade herredjur.

Men ännu mer specifika kan vi bli utan att skiljas åt. Vi tillhör båda underordningen haplorrhini eftersom vi har någorlunda torra näsor med underutvecklat luktsinne och vanligtvis får ett barn i taget, infraordningen anthropoidea vilken sorterar bort dem som förr kallades »halvapor«, parvordningen catarrhini som är de så kallade smalnäsorna och gamla världens apor, överfamiljen hominoidea som kallas människoartade, och nu äntligen till slut familjen hominidae, som kallas människoapor. Det är där våra vägar skiljs åt.

Ni har nämligen placerat er i en helt egen underfamilj, homininae, de så kallade homininerna. Endast ett släkte finns i er underfamilj, och det är släktet homo, vars enda överlevande art heter homo sapiens. Till sist så tillhör ni underarten homo sapiens sapiens, den underart man (alltså ni) vill hävda är medveten om att den är medveten. Det fanns fler både i släktet och i arten, förr, men de är borta. Frågan är varför ni behöver så många extra underklasser för att sätta er själva i rätt fack. Får ni mindervärdeskomplex om vi bara kallar er homininer? Ni är ju ändå de enda som finns kvar!

Och medan ni alltså är homo sapiens sapiens, är jag Simio tibi simile. Trevligt att råkas, måhända.

Vi delar alltså femton steg av klassificeringssystemet med varandra, men inte de sista tre: släkte, art och underart. Ni är dessutom helt ensamma i hela ert släkte, och det är inte otroligt att dem av er som funderar över huruvida ni själva hade ihjäl och slog ut de andra faktiskt har rätt. Nuförtiden är det ju lite hursomhelst med vilka ni ger er på, men visst verkar det vara de andra i familjen som får ta några av de hårdaste slagen?

Vanligen hävdar ni er också ha utvecklats ur aporna, men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Att gå på två ben kan till och med ha varit våra gemensamma förfäders påhitt, och ni tycks vara de enda som fastnat i den evolutionära vinkelvolten på den punkten. Kanske kan det till och med vara mera riktigt att hävda att apan utvecklades ur människan? Det finns ju en hel del osympatiska drag hos vissa apor som tycks härstamma ur det hominina psyket. Men vi har bättrat oss med tiden, och lyckats undvika att hitta på atombomber, köttkvarnar och massproduktion av avgaser.

Homo mensura. Det är inte ytterligare en art inom familjen homo, utan en filosofisk tes som tros ha lagts fram av Protagoras, och på svenska är innebörden att människan är alltings mått. Så verkar det vara, åtminstone för människan själv. Om en varelse inte uppvisar rationellt tänkande på ett sätt som människan förstår, då är den inte rationell. Men om vi tar bort homo mensura ur det argumentet, blir slutsatsen istället att varelsen inte uttrycker mänsklig rationalitet.

Varför är då huruvida en varelse är rationell någonting som har betydelse? Svaret är, att förmågan till att rationellt behandla omvärlden, sig själv och att ha minnen och planer för framtiden är en grundläggande del av vad man definierar som en person. Och personer har en särställning inom all moral. Om djur är personer, finns ingenting sådant som en särskild djuretik. Istället lyder de under samma etiska normer som homininerna. Mätt i mänsklig intelligens är en listig hund ungefär lika mycket person som en treårig hominin, och bör därför behandlas moraliskt likvärdigt. En gris är också ungefär lika mycket en egen person, och en julskinka är i sin tur något… ni förstår.

Emot en sådan syn på saken tror jag många vill invända. För de flesta får den konsekvenser direkt i vardagslivet. Vad är Ica för slags folkmordsgrossist, till exempel? Och å den andra sidan, vad är det som gör att en del välvilliga själar ser något oetiskt i att ta hand om en hund, medan de samtidigt gärna skaffar barn?

För oss andra innebär epitetet sapiens sapiens inte att ni är medvetna om att ni är medvetna, utan att ni tror er vara ensamma om det. Det står för självupptagenhet och antropocentrism.

Det står för homonormativitet.

Homo sapiens sapiens är homo mensura mensura, en förvuxen ekorre med hybris.

Ni kanske skulle tänka efter litet?

Konsten jag visat er har målats av Michael och Koko. De föreställer, i tur och ordning: ingenting, av Michael; Kärlek, av Koko; Apple av Michael (Apple var en hund och vän till honom); och till sist Pink pink stink nice drink av Koko, som föreställer en äng med blommor och ett vattendrag. (Stink är vad Koko kallar blommor.) Michael dog för några år sedan, medan Koko fortfarande lever. Båda är gorillor som talar teckenspråk.