Felslut är intressanta. Det går att tänka sig mängder av möjliga och omöjliga felslut, faktiskt ett oändligt antal om man tänker riktigt länge. Men två är särskilt intressanta att fundera över, å ena sidan det naturalistiska och å den andra det moralistiska. Vad är de för ena?

Det moralistiska felslutet äger rum när man grundat på hur någonting bör vara (i moralisk mening) sluter sig till hur det faktiskt är. Ett exempel på detta är om man påstår att barn mår bäst om de får spendera exakt lika mycket tid med båda föräldrarna, enbart eftersom det är moraliskt rätt att föräldraansvaret delas lika. Lägg noga märke till att jag inte påstår att slutsatsen är felaktig, för den kan mycket väl vara riktig. Det är argumentet som framförts här som är felaktigt och värdelöst. Ett mera subtilt exempel på moralistiskt felslut är när det hävdas, ofta implicit, att eftersom alla människor har rätt att själva bestämma över sina liv, har de också lika möjligheter att nyttja självbestämmandet till sitt eget bästa.

Det naturalistiska felslutet är det motsatta, alltså när man påstår hur någonting bör vara grundat på hur det är. Ett exempel på detta är att hävda att konkurrens mellan individer är moraliskt riktigt eftersom det är så det ser ut i naturen, enligt teorin om det naturliga urvalet. Det finns ingenting som säger att naturen fungerar moraliskt rätt, eller ens att vi förstått hur den fungerar! Ett mera subtilt exempel på det naturalistiska felslutet är konservatismen, som menar att naturen gett oss ett bättre samhälle än någon enskild individ kan föreställa sig på egen hand.

På föreläsningen idag slog det mig att jag nog faktiskt kan klämma fram två helt nya felslut, lite grand för den roliga spekulationens skull. Eller ja, jag vet inte om de är nya, men jag har aldrig hört talas om dem förut. Det kan lika gärna innebära att jag har helt fel som att jag är någon framtida intressant tankegång på spåren. Därför vill jag försöka.

De två redan nämnda felsluten fungerar som komplement till varandra; de beskriver felaktiga överträdelser i var sin riktning mellan moralen och metafysiken. Men det finns ju mera än bara moral och metafysik! Vi har kunskapsteorin att tampas med också. För de snitsiga formuleringarnas skull kommer jag i resten av inlägget att kalla metafysiken för ontologi och kunskapsteorin för epistemologi.

Mina två varandra komplementerande felslut är det ontologistiska och det epistemologistiska. Vad för förbjudna överträdelser de beskriver torde stå klart redan nu, men det är ändå värt att beskriva närmare.

Det ontologistiska felslutet är att använda hur någonting är som argument för att man vet att det är så. Du tycker kanske att detta låter konstigt. Vem skulle kunna få för sig att framföra argument i stil med »bilar och björnar brummar, alltså vet jag att bilar och björnar brummar«?

Men då vill jag invända att vi faktiskt gör det här misstaget ganska ofta, fast i fråga om andra! »Hur kan du tro det, när det faktiskt inte är så?« frågar vi varandra och andra ganska ofta. Mina damer och apor, där har vi det, det ontologistiska felslutet! Men går det verkligen att göra i fråga om en själv? Det tror jag allt. »Hur kunde jag tro något så dumt« tänker vi när vi gnuggande våra näsor insett att vad vi trodde var en öppen dörr i själva verket var en glasskiva, eller när en till en början riktigt trevlig människa visade sig vara en sadist.

Men gör vi det även helt inom nuet? Den frågan är svårare att svara klart på. Jag tror vi ofta förhåller oss till omvärlden med hjälp av det ontologistiska felslutet. Jag vet att jag är en apa som skriver blogginlägg på min skrivmaskin, eftersom jag faktiskt är det. Vi vet var vi sätter fötterna, för det är där vi sätter fötterna. Om det inte råder någon tvivel kring huruvida detta också faktiskt är ett felslut, så är det ett feltänk att göra någonting alls. Och det verkar inte finnas någonting som talar för att man verkligen kan dra slutsatsen att man vet någonting för att det faktiskt är så; vi antar ständigt att det finns massor av ting som vi inte vet om! Bara en (metafysisk) solipsist klarar sig undan den här fällan.

Det epistemologistiska felslutet är i sin tur när man enbart på basis av vad man vet sluter sig till hur saker är. Nu blev det enklare! Givetvis kan man inte förutsätta att någonting är på ett visst sätt bara för att man tror det, eller vet, för den delen.

Fast kära vän, om du verkligen tar detta på allvar, så måste du ju också acceptera att du inte vet någonting alls! Själva innebörden i ordet vetskap är ju att någonting i dig, i din skalle eller var du nu befinner dig, är åtminstone kvalitativt identiskt med någonting som inte är en del av dig.

Ponera att det finns en fin gul blomma. Ponera även att du vet allting som går att veta om blomman. Men att du vet allting som går att veta om blomman innebär att du vet allting om blomman endast om blomman är totalt vetbar. Annars är det omöjligt att veta allt om den, och då är den maximala vetskapen om blomman mindre än den totala blomman.

Nu uppstår ett problem för vetskapsbegreppet! Det tycks ju förutsätta att man faktiskt vet allt om blomman, eller i alla fall vissa egenskaper hos den. Att veta är bara möjligt under förutsättningen att allt i världen är möjligt att veta. Skulle någon del eller egenskap vara oåtkomlig för vårt kunnande, då existerar inte vetandet annat än som ett tankefjun. Med logikens hjälp kan vi faktiskt också avgöra att allt inte går att veta, och det har till och med redan gjorts av Gödel. Kvantmekaniken instämmer dessutom i sak, och låter oss aldrig veta både var en partikel är och vart den är på väg. Vi kan bara veta en egenskap åt gången.

Det är här det blir cirkus av resonemanget. Vi vet alltså att vetande är omöjligt. Eller nej, vänta! Vi icke-vet att vetande är omöjligt… men det fungerar ju inte heller! Icke-vet vi inte att vetande är möjligt, då? Icke-vet vi inte att icke-vetande är omöjligt?

Nej, det där leder ingen vart. Vetandet säger oss att vi missförstått vad det innebär att veta. Det innebär någonting annat än vad vi tror. Uppenbarligen vet vi inte hur det går till att veta, eller vet i alla fall fel. Och det vet vi på något annat sätt än i ordets vanliga bemärkelse. Det epistemologistiska felslutet är när man vet istället för att tro. Vet vi vad vi tror? Det tror jag inte. Jag tror att jag tror vad jag tror.

Men är inte även tro ett slags vetskap? Jo, tyvärr verkar det vara så illa.

Det är här orden inte når längre, och det är här min favoritfilosof Zhuāngzǐ tycks börja. Vad jag i ett tidigare inlägg menade med dynamisk (istället för statisk) filosofi, det är vad som tar vid när man råkat klampa hela vägen över den här ordens gräns, den tankens väg som är så ohyggligt svår att beskriva i ord att det enda som är svårare är att beskriva den systematiskt. Filosofi är verkligen roligt, men det är först här som den blir intressant.

Igår var utflykt tillflykt, och sällskapet min granne. Halvvägs iväg ändrade vi på färdplanen, för det skymde mycket tidigare än vi ville tro. Promenerandet förföll i fika och kortspel, medan bakom draperiet bananflugorna härskade i hennes kök. Jag hade gjort ett par kopior av den mycket större orienteringskartan över Örebro som klämde sig igenom mitt brevinkast för några veckor sedan. Färgerna och alla små symboler gjorde mig nostalgisk – det var tretton år sedan jag sprang med karta, och dit löpte bakifrån i tiden redan en lång linje av fascination inför kartor. Första gången morfar satte en orienteringskarta i handen på mig var jag sex eller sju år, och sedan gick vi ut och fann stigar att gå, tog oss till stenar jag kunde klättra upp på och aktade oss för gropar.

Efter sådana upplevelser satt jag snart många timmar djupt försjunken i kartor. Kartan morfar lånat mig förstod jag snart var ganska gammal; när jag mentalt lärt mig följa minnet av olika platser där jag varit genom kartans landskap upptäckte jag skillnader. Hela villaområden kartan inte hade kännedom om eller stora skogspartier som numera var kalhyggen. Sedan stod ju årtalet i något hörn förstås, men alla skillnader mellan min mentala karta och den på pappret gav skillnaden i år en väldig påtaglighet.

En granne lade en gång en orienteringskarta i vår brevlåda. Jag vet att han orienterade ibland, men inte om han alls kände till min fascination. Kanske var det bara något han tyckte skulle vara intressant för andra att se. Den kartan var årsny och allting stämde! Nu var jag dessutom ett par år äldre och kunde röra mig på egen hand genom skogarna och gator. Snart hann ändå verkligheten ikapp kartan, och ett nytt villaområde växte upp intill en lägenhetslänga vi bebott tidigare. Det irriterade mig litet att kartan blivit för gammal redan. Sedan dröjde det tills jag faktiskt gick med i en orienteringsklubb innan jag fick tillgång till aktuella kartor. De hade fler och klarare färger än min tidigare, och den där riktigt gamla var svartvit.

Hur fort gick det där inte egentligen? Sju år gammal började jag förstå mig på kartläsning, inom ett år eller två slukade jag beskrivningar av hur man läser höjdkurvor och väljer väg uppför ett berg, innan jag var tio orienterade jag organiserat, och när jag var tretton hade jag distriktsmästerskapsbrons och lade av helt och hållet. Allt som allt tog det kanske sex år. För sex år sedan var jag däremot ungefär samma människa som jag är nu, kanske bara någon enstaka gnutta mindre förmögen att förstå mig på livet och det där.

Men nåväl. Kartor är intressanta även som företeelse överförd till oss varelser i världen. Varje individ utgör egentligen en karta över sin omgivning, och vår kunskap om den tror jag ska förstås utifrån detta. Alltför mycket av den västerländska metafysiken tycks mestadels handla om att fråga sig varför det inte fungerar när man projicerar sin kartbild på omgivningen; när man springer i skogen med en orienteringskarta händer det däremot rätt sällan att man frågar sig varför där är ett vattenfyllt hål i marken, när man enligt kartan skulle ha fått se ett stort blått V.

Just bland de tankar som väcks av en sådan kart-analogi är landskapet extra lurvigt att ta sig igenom och få någon styrsel på. Är vår kunskap och våra tankar verkligen inte mera än förenklade representationer, projiceringar av omvärlden på ett ark? Skulle det vara allt de är, tycks själva sanningsbegreppet – och idén om alls någon kunskapens överensstämmelse med verkligheten – vara lika internt för individen som alla andra idéer. Vår bild av omvärlden är aldrig sann i vanlig bemärkelse, utan kan bara vara det på så sätt att den är sann i förhållande till våra övriga föreställningar, och i synnerhet de som rör sanning i sig. Om resonemanget är vattentätt, så är också världen vattentät, ja till och med intryckstät; vi kommer inte åt den i dess esse utan endast i vårt eget.

Fast vänta, där sade jag något! Även om stenar och särpräglade träd i terrängen bara är mycket mindre symboler på våra inre kartor, så är ju våra inre kartor faktiskt en del av verkligheten, den där de representerar. Den närmast liggande slutsatsen av att det är så är att introspektion faktiskt borde leda till djupare insikter om världen än att titta på den. Men riktigt så enkelt blir det inte. Att betrakta sig själv är ju fortfarande att betrakta, och det gör vi genom att på kartan i skallen rita ut allehanda symboler för våra idéer, känslor och allt annat vi upplever hända i oss. Är vi alltså också i vårt eget esse oåtkomliga för vårt esse? Det tycks ha blivit fel någonstans på vägen. Kanske är det tanken på oss själva som något slags ögon, seende vektorer, som är förfelad. Ett öga kan ju aldrig se direkt på sig självt, lika lite som det är i direkt kontakt med något av vad det ser. På samma sätt verkar vårt upplevade fungera, men samtidigt verkar det helt orimligt att det är så.

Min sista tanke blir att det enda sättet att vara i direkt kontakt med verkligheten är att se utan att se, wu-wei om man så vill, icke-handling som en typ av aktiv handling istället för avsaknaden av sådan. Bilden inuti ögat är inte detsamma som vad den avspeglar, kartan är inte terrängen och vår kunskap är inte omvärlden. Däremot existerar de! Kunskapsbegreppet har blivit synonymt med faktisk handling. En karta är i mycket verkligare bemärkelse just en karta, än den är en representation.

En vän på nästan helt oannonserat besök, jag i länsfåtölj och vännen i tresits. Te, för det börs i vissa sammanhang. Slumpspelet i att hon glömt betala en räkning och tappat sitt internet, som man ju använder för att betala räkningar, övergår i ett kvällsnytt språkspel; minnen nuddas vid (och kanske är åldern vi klänger runt i just nu en där man sysslar med sådant?), och när jag tänker på det så är det ju i första hand minnen samtal handlar om, med mellan dem små instuckna försök till spådomar om det fjärran eller framtida.

Fast det finns mer i samtal än bara detta. Orden är i lika hög grad delar av ett språk, som språket som helhet bara är en stavelse i en mycket högre kommunikation. Medan medvetanden sysselsätter sig med att utbyta ord och försöka förändra eller skapa idéer i varandra, så pysslar resten av oss med att förändra helt andra saker. Fötternas spel under bordet, armar och hållning, för att inte tala om vad val av tonfall, synonym och infallsvinkel tillsammans med tankarnas enda väg bland de tiotusen egentligen berättar, i smyg så att vi medvetanden inte märker det.

Det kommunicerande av spådomar och minnen som vi tror oss i huvudsak vara sysselsatta med tycks när man tänker på saken snarare vara lite skum på toppen av samvarons svallvågor. Utan språk hade vi inte bott i radhus, men vi hade fortfarande bott tillsammans; allt det där som gör oss mänskliga tycks fungera utan språk. Vår systematiska kunskap är också absolut språkberoende. Utan språk hade det nog aldrig utvecklats några vetenskapliga principer, och att de utgör mänsklighetens krona säger inget mera än att en människa utan dem är något okrönt, för människan är inte hennes principer. Våra rationella tankesystem, juridiskt organiserade samhällen och parkeringsplatser verkar med ens bara vara ett tunt ytskikt, när tanken når hit.

Bara i grund och botten är vi inte alls några djur… äh, det där får jag formulera om från början: Det är inte bara i grund och botten vi är det som djuren också är, utan nästintill helt och hållet. Att vi ändå helt uppehåller oss med det medvetna och på det hela taget genomgående rationella, kan inte betraktas som något annat än hybris utan en viss möda. Dock är det inte svårt att förklara varför: Vad våra medvetanden sysselsätter sig med, är ju vad vi är medvetna om, och det verkar vara en oskriven lag för allt levande att det som medvetandet i en viss situation inte känner till ska behandlas som om det inte fanns. Det är nog bättre att kalla det för en självklarhet än att kalla det hybris.

När vi nu sitter i fåtölj och soffa och pratar, så är den bokstavliga innebörden av vad vi säger ett pytte i jämförelse med allt det övriga som sker. Större delen av oss befattar sig aldrig med något så trivialt som samtal i ordets vanliga bemärkelse, utan tar hand om det verkligt väsentliga istället: Att vara människa.

Till kojs ikväll kryper jag för övrigt nedsjunken i metalogik och kunskapens ontologi. De är ganska goda sängkamrater.

Amatörfilosofiska samtal har en tendens att bli intressanta, inte för att de klargör detaljer i det rationella tänkandets ofta ganska krångliga skrymslen och hörn, utan för att de kan leda en fram till nya och omvälvande sätt att tänka. Den fria spekulationens kärleksfulla filosoferande.

Vi fastnade idag i kylan på några stenplattor i ett sådant samtal. Hungriga var vi också. Studenter passerade oss på väg till och från sina cyklar, och kan mycket väl ha sett snett på oss bakom våra ryggar när de råkat fånga in några av våra rymmande ord med öronen. När vi talar om galet framspekulerade tokigheter finns i mig ingen känsla av att de brottsstycken som förbipasserande snappar upp upplevs som särskilt underliga, till exempel »språket är som en icke-kroppslig parasit som styr våra liv och förökar sig«. Min mage säger mig att de på något sätt flyger under radarns räckvidd.

Det är när vi kommer in på det faktiska kursmaterialet som känslan prompt infinner sig att vi måste framstå som tokiga. Säg att vi pratar om konstitutionsfilosofi, och använder minnet av den tidigare föreläsningen inom oss för att få exempel att bolla tankarna medelst. Det måste låta helt förvrängt i andras öron! »Gemet består av koppartråd, men gem och koppartråd är olika objekt, som trots detta består av samma materia. Alltså kan två helt olika objekt existera på exakt samma plats samtidigt. Men det går ju inte!«

En liten cirkel med tuppkycklingar som förskräckt försöker gala bort den relativism som hopar sig kring oss. Någon blir förvirrad, någon annan nihilist, en tredje lämnar frågan och ställer en annan istället. Det är ganska roligt.

Parentesen i sammanhanget, eller kanske till och med dagens största insikt, är att lärarutbildningen inte alls såsom ofta hävdas gör studenterna till relativister. Det är tillräckligt med bara någon månad av filosofistudier för att inse att den är otroligt dogmatisk, eller kanske närmare bestämt stoffcentrerad. Lärarens funktion ska vetas, inte kunnas. Problemet med dogmer som ska omfatta något så komplext som ett klassrum ur alla viktiga och relevanta synvinklar, är att de blir omöjliga att omfatta. Lösningen blir studentens situationism – rapa upp de rätta svaren på tentamen, och lämna sedan den där omöjliga massan av kontradiktiv teori därhän. När nu de storpolitiska ideologiska strömningarna för dagen problembeskriver lärarutbildningen som relativistisk och flummig, kommer lösningen antagligen att bli ännu mera stoff och systematik. Det egentliga problemet kräver det motsatta för att åtgärdas, men det är tabu att inte klaga på allt som har med skola att göra. Tack, Jan, för dina två decennier av retoriskt sanningsskapande, och för att du valt att bekämpa den tidigare verklighetens fiender med ytterligare mängder av overklighet som vapen.

Det är inte utan en viss uppgiven sarkasm jag bär en t-tröja med texten FLUMPEDAGOG; vad utbildar jag mig till om inte lärare i improvisation, piano och musikämnet rent allmänt?

Kanske inte så mycket som ett sidospår. När en idé stagnerar kan man göra någonting åt det, men vet man inte riktigt vad idén var är det bättre att sätta mjukt mot mjukt och glida vid sidan av hindret. Så gör jag nu för att tvinga igång bloggandet – min vanliga blogg är ibland aktiv, ibland i träda, men alltid i slutändan rättesnöre. Där börjar och slutar allting, och finns ingen annan blogg finns ändå den.

Men nu är det här inte den. Godnatt!