À la Descartes
Vad jag vet är att jag finns. Så slutar oktober 2009 tillika tidigare oktobrar. Det är inte helt utan skäl, liksom mitt kartesianska vara, frånsett ordvitsen. Men det var inte det jag tänkte säga.
Jag behöver uppslag. Går ut på balkongen. Nedanför traskar ett paraply med ben förbi. Vad gör ett paraply ute så här dags? Blått och vitt är det, inte ens uppfällt. Men glädjen över det ovanliga tar snopet slut så snart det lilla tältet fälls upp och en man uppenbarar sig. Tråkigt. En cykel åker förbi också.
Ack, detta har min tillvaro reducerats till: Titta och spana genom mina fönster, läsa böcker i badkaret om problem som inte tycks finnas. Men visst går det att förstå sig på filosofin. Underförstått i texten finns antaganden jag normalt sett inte gör, och de måste jag grubbla mig till. När jag väl insett vad det är för mystisk fallacy of misplaced concreteness jag ska få lära mig den här gången, blommar problemen ut i enorma binära träd. På raster och ibland under själva föreläsningen ställer jag frågor som ska göra träden symmetriska, men det vill sig aldrig riktigt. Si är inte släkt med så, tycks det.
Grundkurs i filosofi:
- Tänk dig någonting konkret, vad som helst, till exempel en häst.
- Hitta ett sätt att blanda samman ordet häst med begreppet häst, och sedan begreppet med tinget.
- Gör krystade distinktioner utifrån det du nyss kommit fram till.
- Misslyckas med att lösa problemen som uppstår, utan att ifrågasätta dina tidigare beslut.
Är det underligt att vi fortfarande grubblar över samma frågor?
Vi kan till exempel ta begreppet jag, eftersom apkonstaplar är på tapeten nuförtiden (det ligger i deras natur att klänga). Jag är skild ifrån dig. Nå, jag är också skild ifrån allt annat än mig. Jag och mig är förresten samma sak. Var går gränsen mellan mig och resten? Den går inte vid gränsen för min känsel, för jag kan förlora känseln i en kroppsdel utan att den slutar vara en del av mig. Håret har jag ingen känsel i, men det är en del av mig.
Huden då, rent fysiskt? Men om någon kommer riktigt nära mig, känns det som de inkräktar på mig. Och vad andra människor som jag tycker om (eller inte också, förresten) gör påverkar mig, även om de är långt borta. Om gränsen går där, långt borta, måste jag vara jättestor! Då är du nog inuti mig, din parasit. Men nej. Det finns liksom ingen bra gräns mellan mig och resten, alla har små eller stora fel. De flesta är absurda, några bara lite grand.
Filosofiskt korrekt är i det här läget är att inta någon position bland de absurda vi kommit fram till. Vissa bestämmer sig således för huden. Andra för upplevelsesfären, ytterligare några hävdar en själ utan rumslig utsträckning. Vidsynta människor säger att allas jag flätar i varandra och att allt på sätt och vis är ett. Och så finns givetvis de som låter logisk purism gå före allt annat, som förkunnar att jaget inte existerar.
Apkonstapels position är samtliga och ingen. Kontradiktionen är filosofiernas baneman, men mitt vapen. För utan motsägelser kan man inte säga någonting – friktionsfria och konsistenta logiska system helt utan kontradiktioner har en nackdel, och den är enorm: Dras alla dolda premisser fram i ljuset, blir alltsamman en enda fet tautologi. Det är bara när man tänker »fel« som någonting över huvudtaget framträder, det är bara då ett resonemang säger någonting mer än vad som redan fanns där.
Man kan förstås tänka sig att det var begreppen »jag« och »gräns« som definierats fel redan från början, att alla identiteter här i världen inte är varandras likar eller varandra exkluderande, så att min identitet sträcker sig över din, liksom din över min. Ibland så, ibland inte, kanske. Men ganska snart blir det omöjligt att säga något mera om man gör på det viset. Samma problem uppkommer omedelbart när man står vid tankesträckningens andra slutstation, identitetsnihilismen. Och mellan de platserna finns inget vettigt, bara trångsynt strul.
Så vi går av rälsen! Vi lämnar den statiska filosofin och äntrar den dynamiska, där förändringen är grundbulten (hör, till och med vårt formspråk genomsyras av det robusta och stillastående!) och allt annat variationer på temat. Jaget både expanderar och faller samman som en trött och överjäst deg, helt spontant! Lite när som helst faktiskt, och kanske beroende på hur man ser på det ibland. Precis som ord gör. Fast förändring och tingens spontana hitochditande är ingenting man kan få en filosof att erkänna, de verkar rädda när sådant kommer på tal, kanske att deras tankar dittills ska vara värdelösa, eller att se dumma ut, eller kanske är det bara att de inte kan få ha rätt då. Men de har ju ingenting att vara rädda för! Förändringens konstanta spontanitet gör att »värdelöst« är ett ord utan inneboende mening som betyder något när det används.
Det där sista kan jag till och med försvara filosofiskt korrekt, Berkeley style: Har du någonsin upplevt ett ord med innebörd utan att samtidigt höra, läsa eller på något annat sätt använda ordet? Tänkte väl det. Därför är det onödigt att anta att orden har någon innebörd även när ingen upplever dem. Därför är det i sin tur naturligt att anta att deras innebörd beror på sammanhanget de används, och på vilket sätt. När ord fiskas i efter inneboende innebörd hemma på kammaren ter de sig på ett sätt, när de ropas över floder på ett annat, och så vidare. Ordens esse är kontexten.
Och jaget då, i sin tur? Varför inte.