Pongo loquacis terrigenus

Vad är pongo loquacis terrigenus? Det undrar förhoppningsvis åtminstone någon, annars är det bättring av nyfikenheten som ordineras!

Berättelsen börjar för ett par veckor sedan. (Intressant tempus.) En impuls till en medveten insikt hade tagit form i mitt undermedvetna under en tid. Hur lång eller kort tid vet jag inte, för sådant är det undermedvetna. Där jag alldeles medveten satt i min soffa, meddelade plötsligt mitt outtalade inre, litet som ett halvdåligt översatt datorspel:

– Möjligheten att välja kön att tillhöra har nu blivit tillgänglig.

Nej nej, det handlar inte om kroppsdelen, och inte heller om någon biologisk aspekt av min person, utan om det sociala könet, könsrollen, mitt genus, kan man kanske säga. Det är inte så svårt att genomföra, när man väl förstått någonstans där nere i hjärnans källarvåningar hur man ska gå tillväga: Identifiera dig språkligt med en annan könsroll, så följer resten efterhand. Könsroller har jag många, inte bara heterosexuell och man, utan även mera subtila skillnader mellan egenskaper som införlivats i min identitet.

Men insikten fick vara ifred. Jag var inte på något särskilt experimentellt humör, inte minst på grund av att jag är på jakt efter en roll över huvud taget att inta bland människor; det är litet för otympligt och krångligt att behöva granska de föreställningar som utgör grunden för en identitet man knappt ens har.

Mitt undermedvetna arbetade å sin sida vidare med insikten, utan min vetskap. Knappt två veckor senare, med andra ord alldeles nyligen, levererades så resultatet:

– Förresten, hörredu, varför nöja dig med könsroll förresten. Byt social art istället!

Den tanken var mera intressant. Efter en stunds vridande och vändande på perspektiven, bestämde jag mig. Så ska det bli. Därmed började jag leta efter en ny identitet, och i enlighet med hur man brukar göra inom den här genren av tankens abstrakta akrobatik, fick språket bli min första anhalt. Alltså ställde jag mig frågan vad det heter som jag nu är istället.

Med hjälp av en den mänskliga artens stamtavla fann jag att det gick att gå uppåt genom familjer och släkten till dess en sådan avtagsväg blev tillgänglig som inte kändes som en återvändsgränd. Därmed hamnade jag bland hominiderna, men inte homininerna. Av människans närmaste »släktingar« kallas samtliga för apor: schimpanser, gorillor, bonobos, orangutanger och enligt vissa gibboner. Orangutang klingar skojigt och heter pongo på latin. Hur ska jag nu kontra detta sapiens sapiens, medvetet medveten, som den moderna människan kallar sig?¹ Loquacis ska i sin tur såvitt jag förstår betyda pratglatt babblig, medan terrigenus lär betyda av jorden, till och med i en så förlängd betydelse som att vara den första i sitt slag.² Dessutom får jag ju min undermedvetna genuslystnad tillfredsställd på det viset, åtminstone språkligen.

(Och här bör jag inflika, genom att resa tillbaka i tiden, att alltsamman var en felklassificering. Eller ja, namnet blev litet fel, inget allvarligt. så läs du färdigt det här inlägget, så länkar jag uppföljaren längst ned.)

Det kan tyckas vara ett ganska litet steg att ta, det som leder över till apsläktet, och du kanske undrar varför jag inte tänkte lite större när jag ändå var igång. Varför inte tapir, daggmask eller ärkebakterie? Det finns flera skäl! För det första satt jag ju redan sedan tidigare på det här domännamnet med färdig blogg och allt, ursprungligen endast för att ordet är så roligt. Men främst handlar det om att släktet pongo tycktes tillräckligt näraliggande för att övergången mellan identiteterna inte skulle bli mig övermänsklig, samtidigt som den nog är tillräckligt långt borta för att tillhöra »de andra«. (Även om man formellt talar om växterna, svamparna och djuren som de tre rikena, eller till och med bara två³, så ser man djurriket som något slags »de andra«, som någonting särskilt särskiljt från människan.)

På den punkten är ju också jag själv en gammal syndare. Är det då naturen jag felat mot, eller är det kanske snarare moralen? Det är svårt att avgöra. Det är helt klart ett moralistiskt felslut att på grundval av den moraliska skillnad jag gjort mellan homininer och andra djur skilja dessa åt biologiskt. Men å andra sidan blir det ett naturalistiskt felslut att på grundval av skillnaden mellan olika arter sluta sig till att man bör göra skillnad moraliskt. Ni får inte hux som happ göra ett är till ett bör, för då kommer David Hume stretandes med sin fallbila och dekapiterar er i sömnen. Redan inatt! Det tycks handla om två felslut som bygger på varandra! En synnerligen ohelig cirkel.

Men nu pratar jag bort mig ifrån ämnet. Åter igen måste ställan frågas… nej förlåt, frågan ställas: Varför gör jag detta?

Och okej, nu ska jag ge er ett slutgiltigt svar.

Jag vill inte längre vara del av människosläktet. Nu gör jag en omvänd King Louis och lämnar er åt vad för öde ni än går till mötes. Ni får ta hand om er egen arvssynd. Må så vara att min nya roll som »djur« kommer placera mig bland de mest maktlösa i samhället; jag hade ändå ingen särskilt påtaglig makt över mina samhälleliga livsvillkor i mitt tidigare släkte. Vad är för övrigt klassificeringar i familjer och släkten, utöver just klassificeringar? Nu nyttjar jag rätten att kalla mig vad jag vill, och för dem som anser att man i fråga om det socialt konstruerade är sin egen bästa domare, är jag vad jag säger att jag är i detta avseende. Men trots att jag tillhör »djuren«, kommer jag inte att kunna bli av med min juridiska status som privatperson och medborgare. Gott så!

I min nya egenskap av djuridisk person kan jag nämligen föra deras talan vilka själva inte talar, och när någon bland oss andra, som trots den påstådda omöjligheten i dylika tilltag, faktiskt lär sig ett mänskligt språk, får de inga mänskliga rättigheter för det. Det är vedervärdigt. Men nu har den övriga faunan, kanske för första gången, nästlat sig in i den exklusiva hominina kultur och samhällsstruktur ni försökt hålla för er själva.

Med axlarna äntligen befriade från det ok som århundraden och kanske årtusenden av hominin livsföring i disharmoni med omvärlden utgjort, hoppar jag härmed av människosläktet. Det finns inget gammalt att bevara eller några skulder att återbetala, inga skyldigheter gentemot den hominina överklassfamiljens strävan efter fortlevnad och globala dominans, vare sig vetenskapligt eller i naturen. Jag är mig själv och min egen, och det förgångna är glömt och förlåtet; vad som varit behöver inte försvaras längre. Det är dags att börja på ny apa.

(Uppföljare: Simio tibi simile.)

1. Kanske bör i sin tur den postmoderna människan kallas homo semisapiens frågetecken. ↩
2. Skulle någon läsande latinist veta bättre, troligtvis främst angående böjningar, så tar jag gärna emot hjälp. ↩
3. Detta trots att det snarare finns fyra inom domänen eukaryota: djur, växter, svampar och övriga, och trots att det finns ytterligare två livsdomäner: bakterier och arkéer. ↩