Ridå för den kartesianska teatern

Ibland så gungar marken under fötterna, säger man. Detta kan tolkas som att den stackars upprätt stående som uttalar orden råkat få en obehaglig cirkulation i balansvätskorna, men här är jag ute efter en annan innebörd. Ibland så gungar det i själva verklighetsuppfattningen! Upplevelsen är svår att fånga i ord. Det känns litet som ett slags svindel, blicken tror för ett ögonblick att hela verkligheten projiceras på en tredimensionell duk, att varje tanke och föreställning är en fasad som inte döljer något mera än en oändlig avgrund.

Så känns det när någon av de riktigt krångliga frågorna griper tag i en. Jag har funnit två sådana. Den första är frågan om varför någonting över huvud taget existerar. Det är lätt att konstatera att någonting finns, åtminstone i någon bemärkelse av vad det innebär att finnas. Men hur kunde det råka bli så? Och dessutom: varför just så här? Det hela verkar en smula otippat. Tyvärr kan jag inte säga så mycket mera om den frågan. Det går helt enkelt inte.

Den andra frågan som emellanåt kastar mig ut i känslan av att inte veta någonting alls är däremot möjlig att prata om. Det är frågan: Vem är jag?

Låt mig precisera vad det är jag undrar. Det är inte vem jag är i relation till andra. Inte hur andra tycker att jag är. Inte heller vilket mitt öde är, vad jag egentligen vill med mitt liv eller vad jag duger till och inte. Allt det där är bra frågor, men de får inte verkligheten att krackelera framför ögonen på det sätt som min fråga. Det jag undrar är hur det kan komma sig att jag sitter här och upplever. Vem är det egentligen som gör detta? Till en början verkar svaret självklart för den moderna människan. Här sitter en kropp, i den finns en hjärna och i hjärnan en process som är mitt medvetande. Detta är jag som sitter här och upplever.

Men ju mera man funderar över det där, desto tokigare blir man.

Vi vet idag att världen består av fysikaliska fenomen. Processer och materia, energi och dylikt. I språket finns en kvarleva från det som var; man talar om död och levande materia. Men i själva verket kan ju inte materia vara levande. Jorden bildades av stjärnstoft, och vi i vår tur av jorden. Av jord kommen och strax åter sådan. Vi består inte av levande materia, men inte heller av död, utan kort och gott av materia.

Detta är den dominerande synen idag, åtminstone här i trakterna. Allting kan förklaras som fysikaliska fenomen. Och även om det kanske inte är praktiskt genomförbart att förklara allting, och även om vi inte känner till alla naturlagar och vad övrigt finns att veta ännu, så är dessa fenomen tillräckliga för att förklara allting. Världen och dess innehåll består av sådana fenomen, och endast av dem. Mitt medvetande pågår i min hjärna, och består av denna klump samt de fysikaliska processer som äger rum i den. Skulle någon få för sig att peta i huvudet på mig med en spik, skulle det förändra mitt sätt att tänka och känna. Detta att själva min person förändras om någon påverkar mig fysiskt, talar för att jag är alltigenom en fysisk figur. Petar man ovarsamt upphör jag att existera.

Men det döljer sig någonting paradoxalt i detta. Upplevelser har nämligen två sidor! Å ena sidan går de att observera som fysikaliska fenomen, materia och energi och så. Men å andra sidan upplever man dem »inifrån« också. Det är mycket svårt att förklara så att läsaren helt säkert förstår vad jag menar, eftersom orden alldeles extra gärna luras när man pratar om medvetandet. Låt mig därför försöka på ett annat sätt.

Har du någonsin hört talas om en levande molekyl? En elektrisk impuls som heter Kurt? Kvarken Berit? Det finns ingenting som talar för att materiella beståndsdelar är vid medvetande. Inte heller att mindre samlingar av sådana är detta. Ingen tror på allvar att elektriciteten som kommer ur vägguttaget är vid liv. Ingenstans i fysiken finns några sådana föreställningar, eller någon antydan om dem.

Med hjälp av naturlagar, kemi, biologi och evolutionsteorin får vi i stort sett tillfredsställande svar på frågan hur levande organismer kom till. Även hur hjärnan kom till. Men vad som saknas hela vägen genom de beskrivna händelseförloppen, och som faktiskt saknas i alla sådana förklaringar, är svar på frågan varför levande organismer är någonting mera än bara »köttrobotar«. Varför är vi inte bara vetande, utan vid medvetande?

Det är möjligt att bygga en artificell organism som beter sig som en levande varelse. Låt oss kalla detta för en mekanism. Någon gång i framtiden kommer vi antagligen att kunna skapa sådana mekanismer av kött istället för metall och kisel. De kommer bestå av celler som odlats i laboratorium, vars DNA kodats med hjälp av datorer och kemiska processer till att bilda en artificiell intelligens. Dessa mekanismer kommer att i allt väsentligt vara robotar, byggda av celler som består av materia. Men de är inte levande – utan mekanismer byggda av kött. De är inga medvetna organismer. Inuti dem finns ingen.

Hade jag varit en sådan, hade jag inte suttit här och upplevt, utan bara suttit här. Problemet är bara att jag är en sådan. Det finns nämligen inte någonting som skiljer en sådan köttmekanism från mig. Inte bara därför att vi båda består av biologiskt material, ej heller endast för att vi båda helt och hållet består av fysikaliska fenomen, utan för att vi båda består av samma fysikaliska fenomen.

Medvetandets fysiska natur är helt enkelt mycket suspekt. Det finns ingen naturlag som skiljer biologisk mekanism från levande organism. Att utifrån en naturvetenskaplig förklaringsmodell sluta sig till att medvetandet är möjligt, saknar helt grund. Det är rent utav att klassa som vidskepelse, som någonting övernaturligt. Man kan lika gott påstå att Gud finns och änglarna sjunger vid hans sida! Tänk en sådan absurd, verklighetsfrämmande tanke att materia skulle kunna uppleva.

För jag sitter inte alls här och upplever. Det enda som sitter här är en biologisk mekanism, en organism, med en mängd interna processer som styr interaktionen med omgivningen. Men sitta här vid något medvetande, det gör jag faktiskt inte.

Positionen vi nått fram till kallas eliminativ fysikalism. Fysikalism är antagandet att allting består av fysikaliska processer, och en eliminativ sådan säger att ingen existerar som kan uppleva våra känslotillstånd.

Nu är min poäng förstås inte att den eliminativa fysikalismen är sann, utan någonting mindre absurt. Jag menar alltså inte att det i våra kroppar saknas ett medvetande som känner de intryck och känslor som når oss som organismer.

Vad jag istället vill ha sagt är att vår förståelse av världen som en alltigenom materiell företeelse är oförenlig med att vi som varelser är medvetna. Man kan inte samtidigt påstå att världen helt består av fysikaliska fenomen så som vi idag betraktar dem in esse, och att levande varelser är vid medvetande i sina hjärnor, utan att hamna i en självmotsägelse.

Därför måste man välja vilket som är mest sannolikt. Lägg dig ned ett slag, slut ögonen och försök att känna efter hur du känner. Upplever du att du upplever eller inte? Finns du alls?

För mig är svaret självklart. Jag saknar alla rationella skäl att anta att jag inte är vid medvetande och upplever. Det finns faktiskt ingenting jag är säkrare på än just detta. Antagandet om en materiell värld, så som vi förstår ordet materiell, måste alltså vara falskt. Orsaken är helt enkelt att jag finns. Frågan vem jag är verkar vara fel ställd – jag är helt enkelt mig – det verkliga problemet är vad allt annat är.

Därför frågar jag dig, är du alls medveten, eller är du fysikalist?