Simio tibi simile

Vill bara i all korthet och hast uppmärksamma er på att pongo loquacis terrigenus var en felklassificering, som kommer att få stå åt sidan, namnet alltså, till förmån för något annat namn. Men sådant är fullt tillåtet, då det som jag tidigare nämnt handlar om klassificeringar och ingenting annat.

Det roligaste förslaget hittills är, rabblat ifrån underfamilj och nedåt, deserae terrigenus simio tibi simile, där de sista två orden gemensamt bildar underart, och troligtvis också är i behov av en grammatisk översyn. Liksom resten av namnet, förstås – jag har gjort vad jag kan utan att egentligen kunna, som vi alla alltid egentligen gör med språket. Jo, det gör vi: Om till exempel det svenska språket, skulle du påstå att du kan det? I sådana fall undrar jag vilket språk då! Finns det bara ett svenskt språk, menar du, och att det är exakt det språk du talar, medan alla som pratar lite annorlunda pratar något annat språk, som inte är det svenska? Det tror jag inte.

Alla talar vi lite olika.

Och om just detta tänker jag fortsätta att prata, men ville du bara läsa i all korthet och hast, så är det här du ska lämna tråden och göra någonting annat.

Cercopithecus diana

Alla talar vi lite olika. Eller mycket olika. Flera av oss apor har ett mera sofistikerat språk än man (alltså ni) tidigare vetat. Vad man visste tidigare, det var inte sant. Sådan är nämligen vetskapen att den bara utgör en starkare form av tro, och det finns ingen självmotsägelse i påståendet »jag visste att det var så, men det var fel«.

Dianamarkattan talar till exempel ett språk som äger semantiska egenskaper, alltså att vissa ljud konsekvent motsvarar vissa ting, liksom det har någon form av grammatik, med ord som betyder sådant som kanske eller inte bråttom. De förstår sig till och med på andra apors språk, och så många som åtta olika slags apor har observerats leva tillsammans i multikulturella flockar, babblande med varandra på sina egna språk. När Babels torn fälldes klarade sig aporna ganska bra. Dessutom luras apor. En apa kan berätta för andra apor om saker som inte finns, för att få dem att reagera på ett sätt som han eller hon förutsett.

Nu kom moralen åter på tapeten. Är det omoraliskt av apor att ljuga, eller kan man inte säga så eftersom de saknar moral? På första frågan svarar jag vet inte, och på den andra det saknar de inte alls. Senast idag nämndes till och med i förbigående i en tidning att en frisk hund sviker inte sin ägare. Hundar har moral, det ser väl alla? Deras moral tycks till och med vara gjord av alldeles speciell fiber, som nästan aldrig brister. Man har dessutom funnit att också gorillor har en moraluppfattning alldeles av sig själva. De kan bli mycket upprörda om en individ med hög social status ger sig på en med låg status, men är förhållandet det omvända tar de det ganska lugnt. Apor protesterar när någon annan belönas utan orsak, eller belönas rikare än de själva för samma arbetsinsats. Jag vill hävda att förmågan att tänka i mer än ett steg är en tillräcklig förutsättning för att se att alla eller nästan alla djur har någon typ av moraluppfattning; det är helt enkelt en nödvändig eller nästintill nödvändig konsekvens av att interagera med sin omvärld. Djungelns lag är falsifierad.

En invändning mot att djur skulle vara moraliska som omedelbart gör sig påmind, är att det ändå känns fel att döma och straffa djur. De förstår ju inte bättre!

Det är dock ett ganska trångsynt motargument. Att den som döms inte förstår bättre är snarare en del av en i vår straffrättslighet inneboende självmotsägelse: Den skall straffas som beter sig omoraliskt, så att han eller hon själv liksom alla andra potentiella brottslingar förstår att de inte bör göra så. Det går visserligen att komma förbi självmotsägelsen genom att ta fasta på en kantiansk moral, eller något dylikt, men då trasslar man istället in sig i andra olösliga problem.

Svaghetens hos motargumentet kärna är alltså att straff egentligen inte är särskilt bra. Kanske är det inte ens något särskilt träffande begrepp alla gånger, rent semantiskt. När man uppfostrar barn och visar dem att ett visst beteende inte är bra utan ska undvikas, är det ett straff det handlar om? Borde inte i så fall något domstolsväsende dras in i bilden? Så är det ju inte. Straffet är en konstruktion, en idé bestående av formaliserad och i många fall kodifierad social interaktion. Ni har byggt samhället så att det speglar dem ni är, vilket är helt naturligt, homo mensura. Skulle den process som lett till detta uttryckas i form av ett formellt logiskt argument, skulle det antagligen innefatta någon form av naturalistiskt felslut. Det är goda nyheter! Därför behöver man nämligen inte känna sig bunden vid att straff är något moraliskt måste, för moral ska inte beskriva hur det är utan hur det bör vara.

Drar man kammen på det viset och säger att alla djur är moraliska personer, måste man omvärdera synen på »de andra«, synen på det hominina släktet, eller båda. Och varför inte båda? Att bara människor, och dessutom bara de av er som levt i femton år, ska betraktas som moraliska, det är en mycket underlig konstruktion. Det juridiska dömandet av vuxna människor är nog för hårt och sker på fel sätt, medan vi andra hänvisas till att enbart dömas naturligt. Vi apor tillhör, tillsammans med era barn, mera direkt den inneboende moralens domäner.

Varför ha en sådan skarp gräns, och varför dra den medelst några så godtyckliga kriteria som biologisk arttillhörighet och ålder? Tänk om det i marken, till exempel i svamparnas nätverk av kommunicerande mycel som spänner över hela kontinenter, finns långt högre intelligenser? Om de i sin tur har en moraluppfattning, kan det mycket väl hända att de ser på människosläktet som det i sin tur ser på hundar: Vi kan inte döma dem, de förstår ju inte bättre.

Samhällets institutionaliserade moral är, utifrån sett, en mycket godtycklig konstruktion. Orsaken till att den är som den är, står rimligtvis att finna i att det i skenet av homo mensura, alltså att människan är alltings mått, tydligt syns hur människan drabbats av gudomlig hybris. Och som vanligt är det vetenskapen som kommer och sätter henne på plats. Den här gången är dock knappt ens de inblandade forskarna med på noterna; människans särställning som enda varelse med språk och moral, förmåga att minnas och fatta rationellt grundade beslut, den är synnerligen vederlagd. Men nästan ingen har accepterat vad det innebär, nämligen att människan inte är den enda varelsen som står med ena benet i den biologiska världen och det andra i den kulturella.

Alla djur är kanske kulturella varelser, till och med så små djur som dem i bakteriekulturer. Kulturerna är bara så radikalt annorlunda sinsemellan att man inte ens ser att djurkulturerna faktiskt finns. Det handlar om etnocentrism taget till en helt ny nivå! För jag menar, egentligen är det väl inte särskilt svårt att inse att vi innerst inne är rätt lika varandra?

Fotografi av hto2008.