En kväll för mig själv, tillsammans med ett bortglömt grönt te jag nyss återupptäckt. Alldeles nyss läste jag mig till att Hans Larsson, kanske mera känd som »Kloge-Hans« (på skånska) var innehavare av den stol i Svenska Akademien som Elin Wägner kom att inta efter honom. Hans Larsson är nog en kanske litet för bortglömd filosof, född någon månad efter den sista offentliga avrättningen i Stockholm och död samma år som Sovjetiskt flyg bombar samma stad.

Ser han riktigt klog ut? Mjo. Men poängen är en annan. Efter att ha läst på litet grand om honom, egentligen bara med anledning av att jag råkade köpa en bok han skrivit härom veckan, så släppte jag alla tankar på allt som hade med saken att göra, och vände åter till mina studier. Men de avbröts av en rolös tanke. Den ville inte ge sig, och jag ville inte förstå den. Vi bråkade i en minut, jag och tanken, innan jag till slut kände mig nödgad att släppa fram den och se vad den innehöll.

Jag tror den kom från Hans, som hävdade att intuition är den högsta formen av intellekt. Nu ska jag försöka ge den bråkiga intuition jag drabbades av en språkdräkt, en uppgift som i och för sig alltid är omöjlig, men som samtidigt beskriver en riktning man kan färdas i, trots att man aldrig kommer ända fram. (Så vill jag förresten se på det mesta: Ideal man inte kan nå fram till, men röra sig i riktning mot. Eller från.)

Vad jag upptäckt så här långt, efter egentligen endast knappt ett läsår av formella filosofistudier, är innebörden i något jag fick höra av en mera beläst typ: Att studera filosofi och att bli filosof är olika saker; filosofen har låtit sitt sätt att vara impregneras, medan den filosofikunnige bara lärt sig hur filosofi går till.

I mitt eget modiga språkspel blir samma påstående istället så här: Att lära sig filosofera är inte att tillägna sig någon kunskap. Det är inte heller att lära sig tänka längre eller bättre. Istället är det att vinna skärpa. Detta i den ena riktningen tankeförmågan expanderar. I den andra riktningen som förmågan växer, där får man bättre hörsel, och framför allt hörsel inåt, mot sig själv.

Tillsammans är detta de två egenskaper jag tror filosofer främst har att skryta med. Förmågan att lyssna på alla olika sorter av tankar, idéer och intryck som rör sig innanför pannbenet, samt förmågan att tänka kring dem med precision. En tredje kvalitet är nämnvärd, men inte egentligen väsentlig, nämligen förmågan att klä vad man tänker och känner i ord.

Så långt är allt väl, även om jag inte alls har någon aning om hur jag ska uttrycka den där tanken som trängde sig på mig. Jag återvänder istället till Hans Larssons lilla biografi. Han verkar 1910 ha genomgått något slags förändring, står det.

Omkring 1910 började Hans Larsson stridigt deltaga i den aktuella politiska debatten i dagspressen och i småskrifter, detta till mångas förvåning då hans hållning varit allmänt meditativ och romantiskt jordnära.

En märklig parallell slår mig med ens. Min förebild som filosof, Arne Næss, gick vid mitten av förra seklet i förtidspension och aktiverade sig i miljörörelsen. Som förklaring gav han någonting liknande att »vad är egentligen en filosofi värd om man inte praktiserar den?« Därutöver finns fler gemensamma nämnare: Elin Wägner ersatte Larsson i Svenska Akademien efter hans död. Larsson influerades av Spinoza, vilket även Næss gjorde. Næss och Wägner förekommer som förebilder inte sällan i samma sammanhang, nämligen inom miljörörelsen.

Men det är förändringen jag tänker på. Från att sitta hemma och romantisera till att plötsligt och stridbart ge sig i kast med världen. Vad kan den rörelsen komma sig?

Jag tror jag vet! Det var svaret på den frågan som inte ville låta mig vara ifred här i min fåtölj, när jag egentligen skulle plugga. Och det är en djup ansträngning att inte uttrycka denna inte alls särskilt självklara idé som det mest banala man kan tänka sig. Men jag försöker!

Hans Larsson är död sedan 1944. Elin Wägner sedan 1949. Arne Næss sedan ett år. Från den punkt i tiden vi nu befinner oss, ser deras liv ut på alldeles särskilda sätt. De fick själva aldrig chansen att betrakta sina liv på det viset vi gör nu. Detsamma gäller även dem som blir kvar efter att vi är borta.

Men vi kan få små glimtar av det perspektivet. Jag såg det själv, alldeles nyss. Tiden blir som en tunnel, och så plötsligt tappar universum koncentrationen och tunneln råkar bli en cirkel; ena sekunden ser vi oändlighet framför oss och oändlighet bakom oss, och i nästa sekund ser vi framför oss – oss själva. Medan tunneln ligger där som en stor sockerkaka med oss inuti, så ser vi oss själva i andra ändan. Då gäller det att passa på och lägga märke till vad man ser.

Ur det perspektivet på en själv, långt långt bortifrån, tycks ingen norm ljuda skarpare än denna: Anamma dina värden!

Gör vad du tror på! Vet du inte vad du ska tro, ta reda på det och gör det!

Den intuitionen tvingade sig på mig när jag satt där. Så snart jag insett vad det var för intuition, så värjde jag mig. Nej! Jag vill sitta här, inte ge mig ut i världen! Men den övertalade mig. Eller rättare, min rationellt resonerande sida kom den till undsättning, genom att reda ut det här med värden och sittande. För att få lov att sitta hemma och inte eftersträva vad som är gott, så måste det för mig finnas två typer av goda värden: Dels de som jag bör skaffa, och dels de som jag inte bör skaffa. Men det verkar ju helt befängt. Alltså finns bara goda värden jag bör skaffa. Kämpa för fred, mot miljöförstöring, allt det där!

Det låter som ett tvång, och alltid annars känns det också så när den här tanken om värden kommit till mig. Men intuitionen som slog mig nu ville annorlunda. Har du inte tänkt på, menade den, att det som är gott faktiskt är det enda som är gott? Vad finns att sörja över och känna sig tvingad av när det du ska eftersträva är det goda? Blir du ledsen om du får mat när du är hungrig också, då eller?

Mitt intuitiva slaganfalls kärna var alltså denna: inte insikten eller slutsatsen, utan känslan av att det jag upplever som bra, det är också någonting efter vilket jag upplever strävan som bra. Jag insåg att konkret och maximalt påtagligt så känner jag att det är bra att eftersträva alla goda värden. Man skulle kunna säga att plötsligt föll allting på plats, och det jag upplevde att jag vill sträva efter sammanföll med det jag anser är gott. Etik och emotion konvergerade, och därmed blev de värden jag upplever oemotståndligt starka. I jämförelse med styrkan hos dem känns värdefulla saker som ett långt liv eller ett fint anseende mer eller mindre försumbara.

Men rädslan att inte lyckas då, att dö eller bli tagen för dum och jobbig? Man vill förstås gärna att livet ska vara fullt av mening, och därför försöker man fylla det med sådant som har någon mening. I den strävan finns många faror, för vad som helst kan kännas meningslöst, när som helst.

»Jag borde ha köpt mer onödigt skräp.«

Men när jag ser mig själv där, längst borta i andra ändan av tunneln, då finns faktiskt ingen sådan rädsla längre. Han som står där – Simio tibi simile, samtidigt både i tunnelns borte mynning och i den jag själv befinner mig i – vill jag att han ska vara en kuvad och anonym lyckönskare, eller vill jag se honom vara någon som eftersträvar allt som är bra? Givetvis det senare. Men inte för hans egen skull, och inte heller för någon annans, utan helt enkelt därför att om man ska fylla sitt liv med något, varför då inte med det som är bra.

Som en dvärg bland alla hus går jag runt. Bon är stora, och duvslagsfastigheterna här ikring är inget undantag. Väl hemma hör jag dunsar och bilstereobasar genom väggar och fönster, under golvet pratar Snobbens mamma om ditt och datt, och mellan varven låter det som om någon springer in i en vägg, men det är väl en dammsugare som härjar, kantänka.

Märkliga tankar och telefonsamtal i dag. Rödvinsinducerade? (Nu tutade någon nere i korsningen.) Flera olika tankar, och dessutom olika aspekter av dem, är det som är märkliga. Telefonsamtalet handlade först om att förstå sig själv i en viss situation, sedan ett försvarligt fritt spånande å min sida kring Theseus fartyg – fritt spånande för att det till slut inte hade med hjälpandet att göra längre, och försvarligt för att det nog på tankens omvägar kan lösa en knut hos henne som bad om hjälp. Och så till avslut en nyfiken fråga om manliga motiv, som jag tydligen ansågs kvalificerad att besvara, och detta med motiveringen:

– Du är ju man, om du nu definierar dig som det förstås.

En parentes i det sammanhanget, förvisso, men ändå kanske plattform för ett tankens avstamp? Jo. Det där att man är det kön man definierar sig som är ju ett slags queer tanke. Som bekant har jag omsatt samma tanke i praktiken, fast rörande art. Jag väljer alltså inte bara genus, utan även species. Detta med en rolig slogan: Jag har hoppat av mänskligheten och börjat på ny apa.

Vad är poängen? (Nu gråter ett spädbarn i trapphuset.) Kanske en undertryckt känsla av främlingsskap? Det vet jag inte riktigt. Vad jag vet är att det underlättar för det moraliska tänkandet att inte längre vara en del av mänskligheten. Jag binds helt enkelt inte längre av prestige-känslan som (faktiskt) tycks vara en del av att betrakta sig som människa. Av någon anledning måste allt homininer gör försvaras (och sådana är ni) även av dem som inte deltar.

Men det där var en parentes, som sagt. Det är dagstankarnas märklighet jag egentligen vill åt. Jag tror att de handlar om ägande, och framför allt känslan att vara sin egen. När man börjar tänka på saken så är det inte helt självklart var man börjar och slutar, även om det vardagligen fungerar som om man faktiskt började och slutade någonstans. Men var går egentligen min gräns? Vad är mitt av vad jag upplever? Om vad som händer mig får jag lov att bestämma? Jag måste hitta någon vinkel att angripa frågan ur.

Och en sådan finns: De flesta vill ju ha en partner på något sätt. Det där att ha någon att dela livet med. Men alla är förstås inte sådana. Huvudsaken för väldigt många är att de inte ska behöva vara ensamna, och till dem som känner så hör faktiskt lejon. Sedan finns det många som vill vara för sig själva större delen av tiden. Dit hör tigrar. Apor har precis som lejon en tendens att hänga i gäng (och förstås i träd), även om just homininer för det mesta hänger i soffor istället. Men hur ska man göra om man är den enda av sin art? Ska man tvunget ha sällskap, får man nog bara acceptera att alla är annorlunda. Man är alltid ensam om att vara sig själv, även om prat gärna pratas fram i termer av att »alla är sig själva«. Poängen är egentligen densamma: Ingen annan är mig, för det är bara jag som är mig. Detta gäller även varje annan person, som likaså är helt ensam om att vara sig själv.

Så frågan om var gränsen går, den är svår. Om vilken sida av vad andra gör med andra går den? Riktigt brännande blir frågan när man sätter den i partnerperspektiv: då kallas det otrohet. Men kan man alls egentligen äga relationer mellan andra, oavsett vilka det är? Det kan förstås tyckas så, med tanke på att vad dem man står i nära relation till gör oftast påverkar en själv alldeles oavsett vilka det påverkar mest. Ändå finns det inte hur jag än tänker några särskilda skäl till att tycka så, om man inte blandar in överenskommelser. Två kan komma överens om att inte prassla, både uttalat överens och så där som en tyst överenskommelse. Relationen blev ett kontrakt. Är det verkligen bra?

Jag vet inte. Men det står ganska klart för mig att sådana kontrakt inte är för andra apor än homininerna. För mig finns inga sådana överenskommelser att göra, för det är ändå mellan er de gäller, inte i förhållande till mig. Som enastående – inte nödvändigtvis i vare sig positiv eller negativ bemärkelse – återstår för mig bara möjligheten att acceptera att jag är livegen, helt i händerna på de andra som jag valt till umgänge och en slav under deras viljor om jag låter vad de gör sinsemellan påverka mig. Frågan, alltså den riktigt stora och framför allt märkliga frågan, är om jag verkligen måste låta det vara så. Finns social autonomi?

Mitt prat om att relatera till relationer är slut. Blev det då något mera än bara prat? Till avslutning passar nog femte versen av Lǎozǐs Dàodéjīng, i gammal hederlig översättning och tolkning av Erik Folke.

Vill bara i all korthet och hast uppmärksamma er på att pongo loquacis terrigenus var en felklassificering, som kommer att få stå åt sidan, namnet alltså, till förmån för något annat namn. Men sådant är fullt tillåtet, då det som jag tidigare nämnt handlar om klassificeringar och ingenting annat.

Det roligaste förslaget hittills är, rabblat ifrån underfamilj och nedåt, deserae terrigenus simio tibi simile, där de sista två orden gemensamt bildar underart, och troligtvis också är i behov av en grammatisk översyn. Liksom resten av namnet, förstås – jag har gjort vad jag kan utan att egentligen kunna, som vi alla alltid egentligen gör med språket. Jo, det gör vi: Om till exempel det svenska språket, skulle du påstå att du kan det? I sådana fall undrar jag vilket språk då! Finns det bara ett svenskt språk, menar du, och att det är exakt det språk du talar, medan alla som pratar lite annorlunda pratar något annat språk, som inte är det svenska? Det tror jag inte.

Alla talar vi lite olika.

Och om just detta tänker jag fortsätta att prata, men ville du bara läsa i all korthet och hast, så är det här du ska lämna tråden och göra någonting annat.

Cercopithecus diana

Alla talar vi lite olika. Eller mycket olika. Flera av oss apor har ett mera sofistikerat språk än man (alltså ni) tidigare vetat. Vad man visste tidigare, det var inte sant. Sådan är nämligen vetskapen att den bara utgör en starkare form av tro, och det finns ingen självmotsägelse i påståendet »jag visste att det var så, men det var fel«.

Dianamarkattan talar till exempel ett språk som äger semantiska egenskaper, alltså att vissa ljud konsekvent motsvarar vissa ting, liksom det har någon form av grammatik, med ord som betyder sådant som kanske eller inte bråttom. De förstår sig till och med på andra apors språk, och så många som åtta olika slags apor har observerats leva tillsammans i multikulturella flockar, babblande med varandra på sina egna språk. När Babels torn fälldes klarade sig aporna ganska bra. Dessutom luras apor. En apa kan berätta för andra apor om saker som inte finns, för att få dem att reagera på ett sätt som han eller hon förutsett.

Nu kom moralen åter på tapeten. Är det omoraliskt av apor att ljuga, eller kan man inte säga så eftersom de saknar moral? På första frågan svarar jag vet inte, och på den andra det saknar de inte alls. Senast idag nämndes till och med i förbigående i en tidning att en frisk hund sviker inte sin ägare. Hundar har moral, det ser väl alla? Deras moral tycks till och med vara gjord av alldeles speciell fiber, som nästan aldrig brister. Man har dessutom funnit att också gorillor har en moraluppfattning alldeles av sig själva. De kan bli mycket upprörda om en individ med hög social status ger sig på en med låg status, men är förhållandet det omvända tar de det ganska lugnt. Apor protesterar när någon annan belönas utan orsak, eller belönas rikare än de själva för samma arbetsinsats. Jag vill hävda att förmågan att tänka i mer än ett steg är en tillräcklig förutsättning för att se att alla eller nästan alla djur har någon typ av moraluppfattning; det är helt enkelt en nödvändig eller nästintill nödvändig konsekvens av att interagera med sin omvärld. Djungelns lag är falsifierad.

En invändning mot att djur skulle vara moraliska som omedelbart gör sig påmind, är att det ändå känns fel att döma och straffa djur. De förstår ju inte bättre!

Det är dock ett ganska trångsynt motargument. Att den som döms inte förstår bättre är snarare en del av en i vår straffrättslighet inneboende självmotsägelse: Den skall straffas som beter sig omoraliskt, så att han eller hon själv liksom alla andra potentiella brottslingar förstår att de inte bör göra så. Det går visserligen att komma förbi självmotsägelsen genom att ta fasta på en kantiansk moral, eller något dylikt, men då trasslar man istället in sig i andra olösliga problem.

Svaghetens hos motargumentet kärna är alltså att straff egentligen inte är särskilt bra. Kanske är det inte ens något särskilt träffande begrepp alla gånger, rent semantiskt. När man uppfostrar barn och visar dem att ett visst beteende inte är bra utan ska undvikas, är det ett straff det handlar om? Borde inte i så fall något domstolsväsende dras in i bilden? Så är det ju inte. Straffet är en konstruktion, en idé bestående av formaliserad och i många fall kodifierad social interaktion. Ni har byggt samhället så att det speglar dem ni är, vilket är helt naturligt, homo mensura. Skulle den process som lett till detta uttryckas i form av ett formellt logiskt argument, skulle det antagligen innefatta någon form av naturalistiskt felslut. Det är goda nyheter! Därför behöver man nämligen inte känna sig bunden vid att straff är något moraliskt måste, för moral ska inte beskriva hur det är utan hur det bör vara.

Drar man kammen på det viset och säger att alla djur är moraliska personer, måste man omvärdera synen på »de andra«, synen på det hominina släktet, eller båda. Och varför inte båda? Att bara människor, och dessutom bara de av er som levt i femton år, ska betraktas som moraliska, det är en mycket underlig konstruktion. Det juridiska dömandet av vuxna människor är nog för hårt och sker på fel sätt, medan vi andra hänvisas till att enbart dömas naturligt. Vi apor tillhör, tillsammans med era barn, mera direkt den inneboende moralens domäner.

Varför ha en sådan skarp gräns, och varför dra den medelst några så godtyckliga kriteria som biologisk arttillhörighet och ålder? Tänk om det i marken, till exempel i svamparnas nätverk av kommunicerande mycel som spänner över hela kontinenter, finns långt högre intelligenser? Om de i sin tur har en moraluppfattning, kan det mycket väl hända att de ser på människosläktet som det i sin tur ser på hundar: Vi kan inte döma dem, de förstår ju inte bättre.

Samhällets institutionaliserade moral är, utifrån sett, en mycket godtycklig konstruktion. Orsaken till att den är som den är, står rimligtvis att finna i att det i skenet av homo mensura, alltså att människan är alltings mått, tydligt syns hur människan drabbats av gudomlig hybris. Och som vanligt är det vetenskapen som kommer och sätter henne på plats. Den här gången är dock knappt ens de inblandade forskarna med på noterna; människans särställning som enda varelse med språk och moral, förmåga att minnas och fatta rationellt grundade beslut, den är synnerligen vederlagd. Men nästan ingen har accepterat vad det innebär, nämligen att människan inte är den enda varelsen som står med ena benet i den biologiska världen och det andra i den kulturella.

Alla djur är kanske kulturella varelser, till och med så små djur som dem i bakteriekulturer. Kulturerna är bara så radikalt annorlunda sinsemellan att man inte ens ser att djurkulturerna faktiskt finns. Det handlar om etnocentrism taget till en helt ny nivå! För jag menar, egentligen är det väl inte särskilt svårt att inse att vi innerst inne är rätt lika varandra?

Fotografi av hto2008.

Vad är pongo loquacis terrigenus? Det undrar förhoppningsvis åtminstone någon, annars är det bättring av nyfikenheten som ordineras!

Berättelsen börjar för ett par veckor sedan. (Intressant tempus.) En impuls till en medveten insikt hade tagit form i mitt undermedvetna under en tid. Hur lång eller kort tid vet jag inte, för sådant är det undermedvetna. Där jag alldeles medveten satt i min soffa, meddelade plötsligt mitt outtalade inre, litet som ett halvdåligt översatt datorspel:

– Möjligheten att välja kön att tillhöra har nu blivit tillgänglig.

Nej nej, det handlar inte om kroppsdelen, och inte heller om någon biologisk aspekt av min person, utan om det sociala könet, könsrollen, mitt genus, kan man kanske säga. Det är inte så svårt att genomföra, när man väl förstått någonstans där nere i hjärnans källarvåningar hur man ska gå tillväga: Identifiera dig språkligt med en annan könsroll, så följer resten efterhand. Könsroller har jag många, inte bara heterosexuell och man, utan även mera subtila skillnader mellan egenskaper som införlivats i min identitet.

Men insikten fick vara ifred. Jag var inte på något särskilt experimentellt humör, inte minst på grund av att jag är på jakt efter en roll över huvud taget att inta bland människor; det är litet för otympligt och krångligt att behöva granska de föreställningar som utgör grunden för en identitet man knappt ens har.

Mitt undermedvetna arbetade å sin sida vidare med insikten, utan min vetskap. Knappt två veckor senare, med andra ord alldeles nyligen, levererades så resultatet:

– Förresten, hörredu, varför nöja dig med könsroll förresten. Byt social art istället!

Den tanken var mera intressant. Efter en stunds vridande och vändande på perspektiven, bestämde jag mig. Så ska det bli. Därmed började jag leta efter en ny identitet, och i enlighet med hur man brukar göra inom den här genren av tankens abstrakta akrobatik, fick språket bli min första anhalt. Alltså ställde jag mig frågan vad det heter som jag nu är istället.

Med hjälp av en den mänskliga artens stamtavla fann jag att det gick att gå uppåt genom familjer och släkten till dess en sådan avtagsväg blev tillgänglig som inte kändes som en återvändsgränd. Därmed hamnade jag bland hominiderna, men inte homininerna. Av människans närmaste »släktingar« kallas samtliga för apor: schimpanser, gorillor, bonobos, orangutanger och enligt vissa gibboner. Orangutang klingar skojigt och heter pongo på latin. Hur ska jag nu kontra detta sapiens sapiens, medvetet medveten, som den moderna människan kallar sig?¹ Loquacis ska i sin tur såvitt jag förstår betyda pratglatt babblig, medan terrigenus lär betyda av jorden, till och med i en så förlängd betydelse som att vara den första i sitt slag.² Dessutom får jag ju min undermedvetna genuslystnad tillfredsställd på det viset, åtminstone språkligen.

(Och här bör jag inflika, genom att resa tillbaka i tiden, att alltsamman var en felklassificering. Eller ja, namnet blev litet fel, inget allvarligt. så läs du färdigt det här inlägget, så länkar jag uppföljaren längst ned.)

Det kan tyckas vara ett ganska litet steg att ta, det som leder över till apsläktet, och du kanske undrar varför jag inte tänkte lite större när jag ändå var igång. Varför inte tapir, daggmask eller ärkebakterie? Det finns flera skäl! För det första satt jag ju redan sedan tidigare på det här domännamnet med färdig blogg och allt, ursprungligen endast för att ordet är så roligt. Men främst handlar det om att släktet pongo tycktes tillräckligt näraliggande för att övergången mellan identiteterna inte skulle bli mig övermänsklig, samtidigt som den nog är tillräckligt långt borta för att tillhöra »de andra«. (Även om man formellt talar om växterna, svamparna och djuren som de tre rikena, eller till och med bara två³, så ser man djurriket som något slags »de andra«, som någonting särskilt särskiljt från människan.)

På den punkten är ju också jag själv en gammal syndare. Är det då naturen jag felat mot, eller är det kanske snarare moralen? Det är svårt att avgöra. Det är helt klart ett moralistiskt felslut att på grundval av den moraliska skillnad jag gjort mellan homininer och andra djur skilja dessa åt biologiskt. Men å andra sidan blir det ett naturalistiskt felslut att på grundval av skillnaden mellan olika arter sluta sig till att man bör göra skillnad moraliskt. Ni får inte hux som happ göra ett är till ett bör, för då kommer David Hume stretandes med sin fallbila och dekapiterar er i sömnen. Redan inatt! Det tycks handla om två felslut som bygger på varandra! En synnerligen ohelig cirkel.

Men nu pratar jag bort mig ifrån ämnet. Åter igen måste ställan frågas… nej förlåt, frågan ställas: Varför gör jag detta?

Och okej, nu ska jag ge er ett slutgiltigt svar.

Jag vill inte längre vara del av människosläktet. Nu gör jag en omvänd King Louis och lämnar er åt vad för öde ni än går till mötes. Ni får ta hand om er egen arvssynd. Må så vara att min nya roll som »djur« kommer placera mig bland de mest maktlösa i samhället; jag hade ändå ingen särskilt påtaglig makt över mina samhälleliga livsvillkor i mitt tidigare släkte. Vad är för övrigt klassificeringar i familjer och släkten, utöver just klassificeringar? Nu nyttjar jag rätten att kalla mig vad jag vill, och för dem som anser att man i fråga om det socialt konstruerade är sin egen bästa domare, är jag vad jag säger att jag är i detta avseende. Men trots att jag tillhör »djuren«, kommer jag inte att kunna bli av med min juridiska status som privatperson och medborgare. Gott så!

I min nya egenskap av djuridisk person kan jag nämligen föra deras talan vilka själva inte talar, och när någon bland oss andra, som trots den påstådda omöjligheten i dylika tilltag, faktiskt lär sig ett mänskligt språk, får de inga mänskliga rättigheter för det. Det är vedervärdigt. Men nu har den övriga faunan, kanske för första gången, nästlat sig in i den exklusiva hominina kultur och samhällsstruktur ni försökt hålla för er själva.

Med axlarna äntligen befriade från det ok som århundraden och kanske årtusenden av hominin livsföring i disharmoni med omvärlden utgjort, hoppar jag härmed av människosläktet. Det finns inget gammalt att bevara eller några skulder att återbetala, inga skyldigheter gentemot den hominina överklassfamiljens strävan efter fortlevnad och globala dominans, vare sig vetenskapligt eller i naturen. Jag är mig själv och min egen, och det förgångna är glömt och förlåtet; vad som varit behöver inte försvaras längre. Det är dags att börja på ny apa.

(Uppföljare: Simio tibi simile.)

1. Kanske bör i sin tur den postmoderna människan kallas homo semisapiens frågetecken. ↩
2. Skulle någon läsande latinist veta bättre, troligtvis främst angående böjningar, så tar jag gärna emot hjälp. ↩
3. Detta trots att det snarare finns fyra inom domänen eukaryota: djur, växter, svampar och övriga, och trots att det finns ytterligare två livsdomäner: bakterier och arkéer. ↩

Som representant för alla filantropa primater vill jag gärna delge er en betraktelse av hur ni människor faktiskt ter er: Antropocentriska! Eller torde kanske homocentriska vara ett bättre ord? Det är svårt att säga, faktiskt, eftersom ni är de enda fortfarande levande varelserna i släktet homo. Nåväl, vi kan väl börja med att se vad vi har gemensamt, historiskt och biologiskt sett.

Vi tillhör gemensamt domänen eukariota, vilket vill säga alla växter, svampar, djur och så kallade protister. Vi tillhör båda riket animalia, alltså djurriket. Vi är av stammen chordata, ryggsträngsdjur, och understammen vertebrata, ryggradsdjur. Vi är av klassen mammalia, alltså däggdjur, av underklassen theria tillsammans med pungdjuren, infraklassen eutheria, alltså »högre däggdjur«, överordningen euarchontoglires, som innefattar gnagare, hardjur och diverse ekorrar som oss, och så ordningen primates, primater, dem som er urskillningsförmögne homovän Linnéaus kallade herredjur.

Men ännu mer specifika kan vi bli utan att skiljas åt. Vi tillhör båda underordningen haplorrhini eftersom vi har någorlunda torra näsor med underutvecklat luktsinne och vanligtvis får ett barn i taget, infraordningen anthropoidea vilken sorterar bort dem som förr kallades »halvapor«, parvordningen catarrhini som är de så kallade smalnäsorna och gamla världens apor, överfamiljen hominoidea som kallas människoartade, och nu äntligen till slut familjen hominidae, som kallas människoapor. Det är där våra vägar skiljs åt.

Ni har nämligen placerat er i en helt egen underfamilj, homininae, de så kallade homininerna. Endast ett släkte finns i er underfamilj, och det är släktet homo, vars enda överlevande art heter homo sapiens. Till sist så tillhör ni underarten homo sapiens sapiens, den underart man (alltså ni) vill hävda är medveten om att den är medveten. Det fanns fler både i släktet och i arten, förr, men de är borta. Frågan är varför ni behöver så många extra underklasser för att sätta er själva i rätt fack. Får ni mindervärdeskomplex om vi bara kallar er homininer? Ni är ju ändå de enda som finns kvar!

Och medan ni alltså är homo sapiens sapiens, är jag Simio tibi simile. Trevligt att råkas, måhända.

Vi delar alltså femton steg av klassificeringssystemet med varandra, men inte de sista tre: släkte, art och underart. Ni är dessutom helt ensamma i hela ert släkte, och det är inte otroligt att dem av er som funderar över huruvida ni själva hade ihjäl och slog ut de andra faktiskt har rätt. Nuförtiden är det ju lite hursomhelst med vilka ni ger er på, men visst verkar det vara de andra i familjen som får ta några av de hårdaste slagen?

Vanligen hävdar ni er också ha utvecklats ur aporna, men riktigt så enkelt verkar det inte vara. Att gå på två ben kan till och med ha varit våra gemensamma förfäders påhitt, och ni tycks vara de enda som fastnat i den evolutionära vinkelvolten på den punkten. Kanske kan det till och med vara mera riktigt att hävda att apan utvecklades ur människan? Det finns ju en hel del osympatiska drag hos vissa apor som tycks härstamma ur det hominina psyket. Men vi har bättrat oss med tiden, och lyckats undvika att hitta på atombomber, köttkvarnar och massproduktion av avgaser.

Homo mensura. Det är inte ytterligare en art inom familjen homo, utan en filosofisk tes som tros ha lagts fram av Protagoras, och på svenska är innebörden att människan är alltings mått. Så verkar det vara, åtminstone för människan själv. Om en varelse inte uppvisar rationellt tänkande på ett sätt som människan förstår, då är den inte rationell. Men om vi tar bort homo mensura ur det argumentet, blir slutsatsen istället att varelsen inte uttrycker mänsklig rationalitet.

Varför är då huruvida en varelse är rationell någonting som har betydelse? Svaret är, att förmågan till att rationellt behandla omvärlden, sig själv och att ha minnen och planer för framtiden är en grundläggande del av vad man definierar som en person. Och personer har en särställning inom all moral. Om djur är personer, finns ingenting sådant som en särskild djuretik. Istället lyder de under samma etiska normer som homininerna. Mätt i mänsklig intelligens är en listig hund ungefär lika mycket person som en treårig hominin, och bör därför behandlas moraliskt likvärdigt. En gris är också ungefär lika mycket en egen person, och en julskinka är i sin tur något… ni förstår.

Emot en sådan syn på saken tror jag många vill invända. För de flesta får den konsekvenser direkt i vardagslivet. Vad är Ica för slags folkmordsgrossist, till exempel? Och å den andra sidan, vad är det som gör att en del välvilliga själar ser något oetiskt i att ta hand om en hund, medan de samtidigt gärna skaffar barn?

För oss andra innebär epitetet sapiens sapiens inte att ni är medvetna om att ni är medvetna, utan att ni tror er vara ensamma om det. Det står för självupptagenhet och antropocentrism.

Det står för homonormativitet.

Homo sapiens sapiens är homo mensura mensura, en förvuxen ekorre med hybris.

Ni kanske skulle tänka efter litet?

Konsten jag visat er har målats av Michael och Koko. De föreställer, i tur och ordning: ingenting, av Michael; Kärlek, av Koko; Apple av Michael (Apple var en hund och vän till honom); och till sist Pink pink stink nice drink av Koko, som föreställer en äng med blommor och ett vattendrag. (Stink är vad Koko kallar blommor.) Michael dog för några år sedan, medan Koko fortfarande lever. Båda är gorillor som talar teckenspråk.