Igår var utflykt tillflykt, och sällskapet min granne. Halvvägs iväg ändrade vi på färdplanen, för det skymde mycket tidigare än vi ville tro. Promenerandet förföll i fika och kortspel, medan bakom draperiet bananflugorna härskade i hennes kök. Jag hade gjort ett par kopior av den mycket större orienteringskartan över Örebro som klämde sig igenom mitt brevinkast för några veckor sedan. Färgerna och alla små symboler gjorde mig nostalgisk – det var tretton år sedan jag sprang med karta, och dit löpte bakifrån i tiden redan en lång linje av fascination inför kartor. Första gången morfar satte en orienteringskarta i handen på mig var jag sex eller sju år, och sedan gick vi ut och fann stigar att gå, tog oss till stenar jag kunde klättra upp på och aktade oss för gropar.

Efter sådana upplevelser satt jag snart många timmar djupt försjunken i kartor. Kartan morfar lånat mig förstod jag snart var ganska gammal; när jag mentalt lärt mig följa minnet av olika platser där jag varit genom kartans landskap upptäckte jag skillnader. Hela villaområden kartan inte hade kännedom om eller stora skogspartier som numera var kalhyggen. Sedan stod ju årtalet i något hörn förstås, men alla skillnader mellan min mentala karta och den på pappret gav skillnaden i år en väldig påtaglighet.

En granne lade en gång en orienteringskarta i vår brevlåda. Jag vet att han orienterade ibland, men inte om han alls kände till min fascination. Kanske var det bara något han tyckte skulle vara intressant för andra att se. Den kartan var årsny och allting stämde! Nu var jag dessutom ett par år äldre och kunde röra mig på egen hand genom skogarna och gator. Snart hann ändå verkligheten ikapp kartan, och ett nytt villaområde växte upp intill en lägenhetslänga vi bebott tidigare. Det irriterade mig litet att kartan blivit för gammal redan. Sedan dröjde det tills jag faktiskt gick med i en orienteringsklubb innan jag fick tillgång till aktuella kartor. De hade fler och klarare färger än min tidigare, och den där riktigt gamla var svartvit.

Hur fort gick det där inte egentligen? Sju år gammal började jag förstå mig på kartläsning, inom ett år eller två slukade jag beskrivningar av hur man läser höjdkurvor och väljer väg uppför ett berg, innan jag var tio orienterade jag organiserat, och när jag var tretton hade jag distriktsmästerskapsbrons och lade av helt och hållet. Allt som allt tog det kanske sex år. För sex år sedan var jag däremot ungefär samma människa som jag är nu, kanske bara någon enstaka gnutta mindre förmögen att förstå mig på livet och det där.

Men nåväl. Kartor är intressanta även som företeelse överförd till oss varelser i världen. Varje individ utgör egentligen en karta över sin omgivning, och vår kunskap om den tror jag ska förstås utifrån detta. Alltför mycket av den västerländska metafysiken tycks mestadels handla om att fråga sig varför det inte fungerar när man projicerar sin kartbild på omgivningen; när man springer i skogen med en orienteringskarta händer det däremot rätt sällan att man frågar sig varför där är ett vattenfyllt hål i marken, när man enligt kartan skulle ha fått se ett stort blått V.

Just bland de tankar som väcks av en sådan kart-analogi är landskapet extra lurvigt att ta sig igenom och få någon styrsel på. Är vår kunskap och våra tankar verkligen inte mera än förenklade representationer, projiceringar av omvärlden på ett ark? Skulle det vara allt de är, tycks själva sanningsbegreppet – och idén om alls någon kunskapens överensstämmelse med verkligheten – vara lika internt för individen som alla andra idéer. Vår bild av omvärlden är aldrig sann i vanlig bemärkelse, utan kan bara vara det på så sätt att den är sann i förhållande till våra övriga föreställningar, och i synnerhet de som rör sanning i sig. Om resonemanget är vattentätt, så är också världen vattentät, ja till och med intryckstät; vi kommer inte åt den i dess esse utan endast i vårt eget.

Fast vänta, där sade jag något! Även om stenar och särpräglade träd i terrängen bara är mycket mindre symboler på våra inre kartor, så är ju våra inre kartor faktiskt en del av verkligheten, den där de representerar. Den närmast liggande slutsatsen av att det är så är att introspektion faktiskt borde leda till djupare insikter om världen än att titta på den. Men riktigt så enkelt blir det inte. Att betrakta sig själv är ju fortfarande att betrakta, och det gör vi genom att på kartan i skallen rita ut allehanda symboler för våra idéer, känslor och allt annat vi upplever hända i oss. Är vi alltså också i vårt eget esse oåtkomliga för vårt esse? Det tycks ha blivit fel någonstans på vägen. Kanske är det tanken på oss själva som något slags ögon, seende vektorer, som är förfelad. Ett öga kan ju aldrig se direkt på sig självt, lika lite som det är i direkt kontakt med något av vad det ser. På samma sätt verkar vårt upplevade fungera, men samtidigt verkar det helt orimligt att det är så.

Min sista tanke blir att det enda sättet att vara i direkt kontakt med verkligheten är att se utan att se, wu-wei om man så vill, icke-handling som en typ av aktiv handling istället för avsaknaden av sådan. Bilden inuti ögat är inte detsamma som vad den avspeglar, kartan är inte terrängen och vår kunskap är inte omvärlden. Däremot existerar de! Kunskapsbegreppet har blivit synonymt med faktisk handling. En karta är i mycket verkligare bemärkelse just en karta, än den är en representation.

En vän på nästan helt oannonserat besök, jag i länsfåtölj och vännen i tresits. Te, för det börs i vissa sammanhang. Slumpspelet i att hon glömt betala en räkning och tappat sitt internet, som man ju använder för att betala räkningar, övergår i ett kvällsnytt språkspel; minnen nuddas vid (och kanske är åldern vi klänger runt i just nu en där man sysslar med sådant?), och när jag tänker på det så är det ju i första hand minnen samtal handlar om, med mellan dem små instuckna försök till spådomar om det fjärran eller framtida.

Fast det finns mer i samtal än bara detta. Orden är i lika hög grad delar av ett språk, som språket som helhet bara är en stavelse i en mycket högre kommunikation. Medan medvetanden sysselsätter sig med att utbyta ord och försöka förändra eller skapa idéer i varandra, så pysslar resten av oss med att förändra helt andra saker. Fötternas spel under bordet, armar och hållning, för att inte tala om vad val av tonfall, synonym och infallsvinkel tillsammans med tankarnas enda väg bland de tiotusen egentligen berättar, i smyg så att vi medvetanden inte märker det.

Det kommunicerande av spådomar och minnen som vi tror oss i huvudsak vara sysselsatta med tycks när man tänker på saken snarare vara lite skum på toppen av samvarons svallvågor. Utan språk hade vi inte bott i radhus, men vi hade fortfarande bott tillsammans; allt det där som gör oss mänskliga tycks fungera utan språk. Vår systematiska kunskap är också absolut språkberoende. Utan språk hade det nog aldrig utvecklats några vetenskapliga principer, och att de utgör mänsklighetens krona säger inget mera än att en människa utan dem är något okrönt, för människan är inte hennes principer. Våra rationella tankesystem, juridiskt organiserade samhällen och parkeringsplatser verkar med ens bara vara ett tunt ytskikt, när tanken når hit.

Bara i grund och botten är vi inte alls några djur… äh, det där får jag formulera om från början: Det är inte bara i grund och botten vi är det som djuren också är, utan nästintill helt och hållet. Att vi ändå helt uppehåller oss med det medvetna och på det hela taget genomgående rationella, kan inte betraktas som något annat än hybris utan en viss möda. Dock är det inte svårt att förklara varför: Vad våra medvetanden sysselsätter sig med, är ju vad vi är medvetna om, och det verkar vara en oskriven lag för allt levande att det som medvetandet i en viss situation inte känner till ska behandlas som om det inte fanns. Det är nog bättre att kalla det för en självklarhet än att kalla det hybris.

När vi nu sitter i fåtölj och soffa och pratar, så är den bokstavliga innebörden av vad vi säger ett pytte i jämförelse med allt det övriga som sker. Större delen av oss befattar sig aldrig med något så trivialt som samtal i ordets vanliga bemärkelse, utan tar hand om det verkligt väsentliga istället: Att vara människa.

Till kojs ikväll kryper jag för övrigt nedsjunken i metalogik och kunskapens ontologi. De är ganska goda sängkamrater.

Amatörfilosofiska samtal har en tendens att bli intressanta, inte för att de klargör detaljer i det rationella tänkandets ofta ganska krångliga skrymslen och hörn, utan för att de kan leda en fram till nya och omvälvande sätt att tänka. Den fria spekulationens kärleksfulla filosoferande.

Vi fastnade idag i kylan på några stenplattor i ett sådant samtal. Hungriga var vi också. Studenter passerade oss på väg till och från sina cyklar, och kan mycket väl ha sett snett på oss bakom våra ryggar när de råkat fånga in några av våra rymmande ord med öronen. När vi talar om galet framspekulerade tokigheter finns i mig ingen känsla av att de brottsstycken som förbipasserande snappar upp upplevs som särskilt underliga, till exempel »språket är som en icke-kroppslig parasit som styr våra liv och förökar sig«. Min mage säger mig att de på något sätt flyger under radarns räckvidd.

Det är när vi kommer in på det faktiska kursmaterialet som känslan prompt infinner sig att vi måste framstå som tokiga. Säg att vi pratar om konstitutionsfilosofi, och använder minnet av den tidigare föreläsningen inom oss för att få exempel att bolla tankarna medelst. Det måste låta helt förvrängt i andras öron! »Gemet består av koppartråd, men gem och koppartråd är olika objekt, som trots detta består av samma materia. Alltså kan två helt olika objekt existera på exakt samma plats samtidigt. Men det går ju inte!«

En liten cirkel med tuppkycklingar som förskräckt försöker gala bort den relativism som hopar sig kring oss. Någon blir förvirrad, någon annan nihilist, en tredje lämnar frågan och ställer en annan istället. Det är ganska roligt.

Parentesen i sammanhanget, eller kanske till och med dagens största insikt, är att lärarutbildningen inte alls såsom ofta hävdas gör studenterna till relativister. Det är tillräckligt med bara någon månad av filosofistudier för att inse att den är otroligt dogmatisk, eller kanske närmare bestämt stoffcentrerad. Lärarens funktion ska vetas, inte kunnas. Problemet med dogmer som ska omfatta något så komplext som ett klassrum ur alla viktiga och relevanta synvinklar, är att de blir omöjliga att omfatta. Lösningen blir studentens situationism – rapa upp de rätta svaren på tentamen, och lämna sedan den där omöjliga massan av kontradiktiv teori därhän. När nu de storpolitiska ideologiska strömningarna för dagen problembeskriver lärarutbildningen som relativistisk och flummig, kommer lösningen antagligen att bli ännu mera stoff och systematik. Det egentliga problemet kräver det motsatta för att åtgärdas, men det är tabu att inte klaga på allt som har med skola att göra. Tack, Jan, för dina två decennier av retoriskt sanningsskapande, och för att du valt att bekämpa den tidigare verklighetens fiender med ytterligare mängder av overklighet som vapen.

Det är inte utan en viss uppgiven sarkasm jag bär en t-tröja med texten FLUMPEDAGOG; vad utbildar jag mig till om inte lärare i improvisation, piano och musikämnet rent allmänt?

Vad jag vet är att jag finns. Så slutar oktober 2009 tillika tidigare oktobrar. Det är inte helt utan skäl, liksom mitt kartesianska vara, frånsett ordvitsen. Men det var inte det jag tänkte säga.

Jag behöver uppslag. Går ut på balkongen. Nedanför traskar ett paraply med ben förbi. Vad gör ett paraply ute så här dags? Blått och vitt är det, inte ens uppfällt. Men glädjen över det ovanliga tar snopet slut så snart det lilla tältet fälls upp och en man uppenbarar sig. Tråkigt. En cykel åker förbi också.

Ack, detta har min tillvaro reducerats till: Titta och spana genom mina fönster, läsa böcker i badkaret om problem som inte tycks finnas. Men visst går det att förstå sig på filosofin. Underförstått i texten finns antaganden jag normalt sett inte gör, och de måste jag grubbla mig till. När jag väl insett vad det är för mystisk fallacy of misplaced concreteness jag ska få lära mig den här gången, blommar problemen ut i enorma binära träd. På raster och ibland under själva föreläsningen ställer jag frågor som ska göra träden symmetriska, men det vill sig aldrig riktigt. Si är inte släkt med så, tycks det.

Grundkurs i filosofi:

1. Tänk dig någonting konkret, vad som helst, till exempel en häst.
2. Hitta ett sätt att blanda samman ordet häst med begreppet häst, och sedan begreppet med tinget.
3. Gör krystade distinktioner utifrån det du nyss kommit fram till.
4. Misslyckas med att lösa problemen som uppstår, utan att ifrågasätta dina tidigare beslut.

Är det underligt att vi fortfarande grubblar över samma frågor?

Vi kan till exempel ta begreppet jag, eftersom apkonstaplar är på tapeten nuförtiden (det ligger i deras natur att klänga). Jag är skild ifrån dig. Nå, jag är också skild ifrån allt annat än mig. Jag och mig är förresten samma sak. Var går gränsen mellan mig och resten? Den går inte vid gränsen för min känsel, för jag kan förlora känseln i en kroppsdel utan att den slutar vara en del av mig. Håret har jag ingen känsel i, men det är en del av mig.

Huden då, rent fysiskt? Men om någon kommer riktigt nära mig, känns det som de inkräktar på mig. Och vad andra människor som jag tycker om (eller inte också, förresten) gör påverkar mig, även om de är långt borta. Om gränsen går där, långt borta, måste jag vara jättestor! Då är du nog inuti mig, din parasit. Men nej. Det finns liksom ingen bra gräns mellan mig och resten, alla har små eller stora fel. De flesta är absurda, några bara lite grand.

Filosofiskt korrekt är i det här läget är att inta någon position bland de absurda vi kommit fram till. Vissa bestämmer sig således för huden. Andra för upplevelsesfären, ytterligare några hävdar en själ utan rumslig utsträckning. Vidsynta människor säger att allas jag flätar i varandra och att allt på sätt och vis är ett. Och så finns givetvis de som låter logisk purism gå före allt annat, som förkunnar att jaget inte existerar.

Apkonstapels position är samtliga och ingen. Kontradiktionen är filosofiernas baneman, men mitt vapen. För utan motsägelser kan man inte säga någonting – friktionsfria och konsistenta logiska system helt utan kontradiktioner har en nackdel, och den är enorm: Dras alla dolda premisser fram i ljuset, blir alltsamman en enda fet tautologi. Det är bara när man tänker »fel« som någonting över huvudtaget framträder, det är bara då ett resonemang säger någonting mer än vad som redan fanns där.

Man kan förstås tänka sig att det var begreppen »jag« och »gräns« som definierats fel redan från början, att alla identiteter här i världen inte är varandras likar eller varandra exkluderande, så att min identitet sträcker sig över din, liksom din över min. Ibland så, ibland inte, kanske. Men ganska snart blir det omöjligt att säga något mera om man gör på det viset. Samma problem uppkommer omedelbart när man står vid tankesträckningens andra slutstation, identitetsnihilismen. Och mellan de platserna finns inget vettigt, bara trångsynt strul.

Så vi går av rälsen! Vi lämnar den statiska filosofin och äntrar den dynamiska, där förändringen är grundbulten (hör, till och med vårt formspråk genomsyras av det robusta och stillastående!) och allt annat variationer på temat. Jaget både expanderar och faller samman som en trött och överjäst deg, helt spontant! Lite när som helst faktiskt, och kanske beroende på hur man ser på det ibland. Precis som ord gör. Fast förändring och tingens spontana hitochditande är ingenting man kan få en filosof att erkänna, de verkar rädda när sådant kommer på tal, kanske att deras tankar dittills ska vara värdelösa, eller att se dumma ut, eller kanske är det bara att de inte kan få ha rätt då. Men de har ju ingenting att vara rädda för! Förändringens konstanta spontanitet gör att »värdelöst« är ett ord utan inneboende mening som betyder något när det används.

Det där sista kan jag till och med försvara filosofiskt korrekt, Berkeley style: Har du någonsin upplevt ett ord med innebörd utan att samtidigt höra, läsa eller på något annat sätt använda ordet? Tänkte väl det. Därför är det onödigt att anta att orden har någon innebörd även när ingen upplever dem. Därför är det i sin tur naturligt att anta att deras innebörd beror på sammanhanget de används, och på vilket sätt. När ord fiskas i efter inneboende innebörd hemma på kammaren ter de sig på ett sätt, när de ropas över floder på ett annat, och så vidare. Ordens esse är kontexten.

Och jaget då, i sin tur? Varför inte.