Kloke-Hans och kanske livets enkla mening

En kväll för mig själv, tillsammans med ett bortglömt grönt te jag nyss återupptäckt. Alldeles nyss läste jag mig till att Hans Larsson, kanske mera känd som »Kloge-Hans« (på skånska) var innehavare av den stol i Svenska Akademien som Elin Wägner kom att inta efter honom. Hans Larsson är nog en kanske litet för bortglömd filosof, född någon månad efter den sista offentliga avrättningen i Stockholm och död samma år som Sovjetiskt flyg bombar samma stad.

Ser han riktigt klog ut? Mjo. Men poängen är en annan. Efter att ha läst på litet grand om honom, egentligen bara med anledning av att jag råkade köpa en bok han skrivit härom veckan, så släppte jag alla tankar på allt som hade med saken att göra, och vände åter till mina studier. Men de avbröts av en rolös tanke. Den ville inte ge sig, och jag ville inte förstå den. Vi bråkade i en minut, jag och tanken, innan jag till slut kände mig nödgad att släppa fram den och se vad den innehöll.

Jag tror den kom från Hans, som hävdade att intuition är den högsta formen av intellekt. Nu ska jag försöka ge den bråkiga intuition jag drabbades av en språkdräkt, en uppgift som i och för sig alltid är omöjlig, men som samtidigt beskriver en riktning man kan färdas i, trots att man aldrig kommer ända fram. (Så vill jag förresten se på det mesta: Ideal man inte kan nå fram till, men röra sig i riktning mot. Eller från.)

Vad jag upptäckt så här långt, efter egentligen endast knappt ett läsår av formella filosofistudier, är innebörden i något jag fick höra av en mera beläst typ: Att studera filosofi och att bli filosof är olika saker; filosofen har låtit sitt sätt att vara impregneras, medan den filosofikunnige bara lärt sig hur filosofi går till.

I mitt eget modiga språkspel blir samma påstående istället så här: Att lära sig filosofera är inte att tillägna sig någon kunskap. Det är inte heller att lära sig tänka längre eller bättre. Istället är det att vinna skärpa. Detta i den ena riktningen tankeförmågan expanderar. I den andra riktningen som förmågan växer, där får man bättre hörsel, och framför allt hörsel inåt, mot sig själv.

Tillsammans är detta de två egenskaper jag tror filosofer främst har att skryta med. Förmågan att lyssna på alla olika sorter av tankar, idéer och intryck som rör sig innanför pannbenet, samt förmågan att tänka kring dem med precision. En tredje kvalitet är nämnvärd, men inte egentligen väsentlig, nämligen förmågan att klä vad man tänker och känner i ord.

Så långt är allt väl, även om jag inte alls har någon aning om hur jag ska uttrycka den där tanken som trängde sig på mig. Jag återvänder istället till Hans Larssons lilla biografi. Han verkar 1910 ha genomgått något slags förändring, står det.

Omkring 1910 började Hans Larsson stridigt deltaga i den aktuella politiska debatten i dagspressen och i småskrifter, detta till mångas förvåning då hans hållning varit allmänt meditativ och romantiskt jordnära.

En märklig parallell slår mig med ens. Min förebild som filosof, Arne Næss, gick vid mitten av förra seklet i förtidspension och aktiverade sig i miljörörelsen. Som förklaring gav han någonting liknande att »vad är egentligen en filosofi värd om man inte praktiserar den?« Därutöver finns fler gemensamma nämnare: Elin Wägner ersatte Larsson i Svenska Akademien efter hans död. Larsson influerades av Spinoza, vilket även Næss gjorde. Næss och Wägner förekommer som förebilder inte sällan i samma sammanhang, nämligen inom miljörörelsen.

Men det är förändringen jag tänker på. Från att sitta hemma och romantisera till att plötsligt och stridbart ge sig i kast med världen. Vad kan den rörelsen komma sig?

Jag tror jag vet! Det var svaret på den frågan som inte ville låta mig vara ifred här i min fåtölj, när jag egentligen skulle plugga. Och det är en djup ansträngning att inte uttrycka denna inte alls särskilt självklara idé som det mest banala man kan tänka sig. Men jag försöker!

Hans Larsson är död sedan 1944. Elin Wägner sedan 1949. Arne Næss sedan ett år. Från den punkt i tiden vi nu befinner oss, ser deras liv ut på alldeles särskilda sätt. De fick själva aldrig chansen att betrakta sina liv på det viset vi gör nu. Detsamma gäller även dem som blir kvar efter att vi är borta.

Men vi kan få små glimtar av det perspektivet. Jag såg det själv, alldeles nyss. Tiden blir som en tunnel, och så plötsligt tappar universum koncentrationen och tunneln råkar bli en cirkel; ena sekunden ser vi oändlighet framför oss och oändlighet bakom oss, och i nästa sekund ser vi framför oss – oss själva. Medan tunneln ligger där som en stor sockerkaka med oss inuti, så ser vi oss själva i andra ändan. Då gäller det att passa på och lägga märke till vad man ser.

Ur det perspektivet på en själv, långt långt bortifrån, tycks ingen norm ljuda skarpare än denna: Anamma dina värden!

Gör vad du tror på! Vet du inte vad du ska tro, ta reda på det och gör det!

Den intuitionen tvingade sig på mig när jag satt där. Så snart jag insett vad det var för intuition, så värjde jag mig. Nej! Jag vill sitta här, inte ge mig ut i världen! Men den övertalade mig. Eller rättare, min rationellt resonerande sida kom den till undsättning, genom att reda ut det här med värden och sittande. För att få lov att sitta hemma och inte eftersträva vad som är gott, så måste det för mig finnas två typer av goda värden: Dels de som jag bör skaffa, och dels de som jag inte bör skaffa. Men det verkar ju helt befängt. Alltså finns bara goda värden jag bör skaffa. Kämpa för fred, mot miljöförstöring, allt det där!

Det låter som ett tvång, och alltid annars känns det också så när den här tanken om värden kommit till mig. Men intuitionen som slog mig nu ville annorlunda. Har du inte tänkt på, menade den, att det som är gott faktiskt är det enda som är gott? Vad finns att sörja över och känna sig tvingad av när det du ska eftersträva är det goda? Blir du ledsen om du får mat när du är hungrig också, då eller?

Mitt intuitiva slaganfalls kärna var alltså denna: inte insikten eller slutsatsen, utan känslan av att det jag upplever som bra, det är också någonting efter vilket jag upplever strävan som bra. Jag insåg att konkret och maximalt påtagligt så känner jag att det är bra att eftersträva alla goda värden. Man skulle kunna säga att plötsligt föll allting på plats, och det jag upplevde att jag vill sträva efter sammanföll med det jag anser är gott. Etik och emotion konvergerade, och därmed blev de värden jag upplever oemotståndligt starka. I jämförelse med styrkan hos dem känns värdefulla saker som ett långt liv eller ett fint anseende mer eller mindre försumbara.

Men rädslan att inte lyckas då, att dö eller bli tagen för dum och jobbig? Man vill förstås gärna att livet ska vara fullt av mening, och därför försöker man fylla det med sådant som har någon mening. I den strävan finns många faror, för vad som helst kan kännas meningslöst, när som helst.

»Jag borde ha köpt mer onödigt skräp.«

Men när jag ser mig själv där, längst borta i andra ändan av tunneln, då finns faktiskt ingen sådan rädsla längre. Han som står där – Simio tibi simile, samtidigt både i tunnelns borte mynning och i den jag själv befinner mig i – vill jag att han ska vara en kuvad och anonym lyckönskare, eller vill jag se honom vara någon som eftersträvar allt som är bra? Givetvis det senare. Men inte för hans egen skull, och inte heller för någon annans, utan helt enkelt därför att om man ska fylla sitt liv med något, varför då inte med det som är bra.