Jag tänker, alltså finns du

Så sent och lustigt om kvällen har jag det, att jag sitter och tänker filosofi helt för mig själv. Till skillnad från resten av kvällen, som antagligen inte tänker på filosofi, för jag har svårt att tro att kvällar sysslar med sådant.

Vad som slår mig här i kvällen är att cogitot är litet tokigt på ett sätt. Descartes, stackaren, mediterade och tvivlade. Så djupt tvivlade han, att de egna sinnesintrycken föll i onåd: »En ond demon kan det vara som matar mig med alla intryck! Inget enda kan jag vara säker på. Ack så jag tänker.«

Så tänkte han. Men med den sista tanken där så klack det till i honom, och hans egos dunkla djup rapade upp en enda säker vetskap: Jag tänker, jag är.

Nästa steg för stackars Descartes var att som tänkande jag allena bevisa Guds existens, och genom honom få en grund att ställa resten av världen ovanpå. Och därmed föddes vår nutida inkarnation av tanken om den inre och den yttre världen, som fortfarande plågar folk som mig när vi ska sova. Den visste var den tog.

Just nu i kväll så tycker jag med ens han tänkte tokigt. För att vi ska vara osäkra på vad som finns i den där »yttre världen«, vilket vi ju ska som goda nutidsapor, måste vi ju förutsätta detta att det finns en yttre värld. Vad sjutton fick vi det ifrån? Så sällsamt.

Men att vi slutar anta sådana dumheter medför inte någon solipsism – alltså det att bara jag är vad som finns – som man väl skulle kunna tro, om man inte tänker efter. Alldeles för uppenbart är det nämligen att jag inte är det enda som existerar, för tänk, det finns mer i världen, än vad jag känner och känner till. Det kan jag faktiskt veta, inte för att jag bara hur som helst antar att något annat än jag själv finns, utan för att begreppet »tänka« annars vore obrukbart för tanken.

Så här: Jag tänker, jag är, och om jag vore det enda som fanns, så skulle vad-jag-tänker, vad-jag-är och vad-allt-är vara samma sak, och därför samma tanke. I en sådan trång miljö finns inget utrymme för det icke tänkta. Hur skulle jag då, i en värld av enbart mina egna tankar, kunna föreställa mig det icke tänkta och vad det är att inte tänka? Det skulle jag inte. Och om jag inte kunde föreställa mig att inte tänka och det icke tänkta, hur skulle jag i sådana fall kunna föreställa mig vad det att tänka är och vad det tänkta är? Det skulle jag ju inte alls, det heller.

Och därför har jag bara att ta för givet, att eftersom jag tänker att jag tänker, så finns något ytterligare i världen, mer än bara vad jag tänker.

Är då inte detta en ny yttre värld? Nej! För varför skulle detta av mig icke tänkta i sådana fall vara ständigt självständigt från vad jag tänker? Sådana helt ogrundade antaganden vill jag inte veta av.

Så bland det som existerar, men åtminstone i nuet inte är bland mina tankar, är det så att där kan finnas en Kartesius vid detta laget rätt lakoniska demon? En hemsk men trött, som matar mig med lömska, rätt sömniga intryck, så att jag får för mig att jag sitter här i soffan när jag tänker att jag tänker, medan det i själva verket bara är en bluff. Jo, för oavsett det att jag tänker att jag tänker, något som jag faktiskt vet, så kan jag också sitta var som helst i övrigt.

Kom nu alltså den här yttre världen sorgligt åter, fast som okunskap i stället? Min demon kan jag inte förneka. Men att han skulle sitta i någon »yttre« värld och mata mig med intryck, trots att jag själv är i en annan, »inre« värld, det har jag inga skäl att tro. Det är ju nämligen just så, att mina intryck, som jag får av min långtråkiga torterare, är också dem jag faktiskt erfar.

Så vi är alltså två här i min inre värld, jag och min demon. Dessutom har han dålig fantasi.