Verkligare än egentligen

Igår var utflykt tillflykt, och sällskapet min granne. Halvvägs iväg ändrade vi på färdplanen, för det skymde mycket tidigare än vi ville tro. Promenerandet förföll i fika och kortspel, medan bakom draperiet bananflugorna härskade i hennes kök. Jag hade gjort ett par kopior av den mycket större orienteringskartan över Örebro som klämde sig igenom mitt brevinkast för några veckor sedan. Färgerna och alla små symboler gjorde mig nostalgisk – det var tretton år sedan jag sprang med karta, och dit löpte bakifrån i tiden redan en lång linje av fascination inför kartor. Första gången morfar satte en orienteringskarta i handen på mig var jag sex eller sju år, och sedan gick vi ut och fann stigar att gå, tog oss till stenar jag kunde klättra upp på och aktade oss för gropar.

Efter sådana upplevelser satt jag snart många timmar djupt försjunken i kartor. Kartan morfar lånat mig förstod jag snart var ganska gammal; när jag mentalt lärt mig följa minnet av olika platser där jag varit genom kartans landskap upptäckte jag skillnader. Hela villaområden kartan inte hade kännedom om eller stora skogspartier som numera var kalhyggen. Sedan stod ju årtalet i något hörn förstås, men alla skillnader mellan min mentala karta och den på pappret gav skillnaden i år en väldig påtaglighet.

En granne lade en gång en orienteringskarta i vår brevlåda. Jag vet att han orienterade ibland, men inte om han alls kände till min fascination. Kanske var det bara något han tyckte skulle vara intressant för andra att se. Den kartan var årsny och allting stämde! Nu var jag dessutom ett par år äldre och kunde röra mig på egen hand genom skogarna och gator. Snart hann ändå verkligheten ikapp kartan, och ett nytt villaområde växte upp intill en lägenhetslänga vi bebott tidigare. Det irriterade mig litet att kartan blivit för gammal redan. Sedan dröjde det tills jag faktiskt gick med i en orienteringsklubb innan jag fick tillgång till aktuella kartor. De hade fler och klarare färger än min tidigare, och den där riktigt gamla var svartvit.

Hur fort gick det där inte egentligen? Sju år gammal började jag förstå mig på kartläsning, inom ett år eller två slukade jag beskrivningar av hur man läser höjdkurvor och väljer väg uppför ett berg, innan jag var tio orienterade jag organiserat, och när jag var tretton hade jag distriktsmästerskapsbrons och lade av helt och hållet. Allt som allt tog det kanske sex år. För sex år sedan var jag däremot ungefär samma människa som jag är nu, kanske bara någon enstaka gnutta mindre förmögen att förstå mig på livet och det där.

Men nåväl. Kartor är intressanta även som företeelse överförd till oss varelser i världen. Varje individ utgör egentligen en karta över sin omgivning, och vår kunskap om den tror jag ska förstås utifrån detta. Alltför mycket av den västerländska metafysiken tycks mestadels handla om att fråga sig varför det inte fungerar när man projicerar sin kartbild på omgivningen; när man springer i skogen med en orienteringskarta händer det däremot rätt sällan att man frågar sig varför där är ett vattenfyllt hål i marken, när man enligt kartan skulle ha fått se ett stort blått V.

Just bland de tankar som väcks av en sådan kart-analogi är landskapet extra lurvigt att ta sig igenom och få någon styrsel på. Är vår kunskap och våra tankar verkligen inte mera än förenklade representationer, projiceringar av omvärlden på ett ark? Skulle det vara allt de är, tycks själva sanningsbegreppet – och idén om alls någon kunskapens överensstämmelse med verkligheten – vara lika internt för individen som alla andra idéer. Vår bild av omvärlden är aldrig sann i vanlig bemärkelse, utan kan bara vara det på så sätt att den är sann i förhållande till våra övriga föreställningar, och i synnerhet de som rör sanning i sig. Om resonemanget är vattentätt, så är också världen vattentät, ja till och med intryckstät; vi kommer inte åt den i dess esse utan endast i vårt eget.

Fast vänta, där sade jag något! Även om stenar och särpräglade träd i terrängen bara är mycket mindre symboler på våra inre kartor, så är ju våra inre kartor faktiskt en del av verkligheten, den där de representerar. Den närmast liggande slutsatsen av att det är så är att introspektion faktiskt borde leda till djupare insikter om världen än att titta på den. Men riktigt så enkelt blir det inte. Att betrakta sig själv är ju fortfarande att betrakta, och det gör vi genom att på kartan i skallen rita ut allehanda symboler för våra idéer, känslor och allt annat vi upplever hända i oss. Är vi alltså också i vårt eget esse oåtkomliga för vårt esse? Det tycks ha blivit fel någonstans på vägen. Kanske är det tanken på oss själva som något slags ögon, seende vektorer, som är förfelad. Ett öga kan ju aldrig se direkt på sig självt, lika lite som det är i direkt kontakt med något av vad det ser. På samma sätt verkar vårt upplevade fungera, men samtidigt verkar det helt orimligt att det är så.

Min sista tanke blir att det enda sättet att vara i direkt kontakt med verkligheten är att se utan att se, wu-wei om man så vill, icke-handling som en typ av aktiv handling istället för avsaknaden av sådan. Bilden inuti ögat är inte detsamma som vad den avspeglar, kartan är inte terrängen och vår kunskap är inte omvärlden. Däremot existerar de! Kunskapsbegreppet har blivit synonymt med faktisk handling. En karta är i mycket verkligare bemärkelse just en karta, än den är en representation.